Visst har du eller har du haft någon som du känt en oerhörd harm för?

Jag vet att jag själv nedlåter mig till harm ibland även nuförtiden, men det var värre förr och jag försöker bättra mig.

Ordet "hata" har jag däremot kommit långt med att fullkomligt omvärdera.

Jag hatar ingen i dagsläget. För mig är hat så nära jag kan komma ett mord utan att egentligen utföra det. Däremot så tar jag ingen skit längre utan väljer bort personer som jag inte passar ihop med.

Ordet hat börjar bli urvattnat i folkmun till den grad att vi snart inte har något ord att beskriva hat i ordets rätta bemärkelse.

Jag "hatar" inte vissa maträtter längre t ex, utan jag tycker de inte passar min smak.

Jag hatar inte min chef, men kan möjligtvis tycka att han/hon kan vara en riktigt arrogant och oförstående typ ibland.

Jag hatar inte vissa TV-program utan väljer att inte titta på vissa program på TV....o s v.

Det kanske inte är så viktigt att vår omvärld ständigt behöver få våra känslor och ställningstaganden tydliggjorda i överkant trots allt?
Ordet hat kanske bättre bör får ha sin rätta plats i vårt vokabulär ?

Det finns de platser på vår planet där hatet faktiskt ÄR på riktigt och påtagligt närvarande.

I många fall så rivs såren ständigt upp och hämnden frodas som bränsle till en tragikens evighetsmaskin.

Ordet hat frodas i sin rätta miljö.

Å andra sidan så finns också faktiskt de platser där man mot alla odds kommit till insikt att hatet aldrig kommer att försvinna om man inte börjar förlåta de orätter man drabbats av.

En sådan plats är Rwanda.

För dig som eventuellt läser min blogg:

Läs gärna DN's artikel och fundera över om det finns något som du hittills ansett oförsonligt.

Fortsätt sedan fundera om du inte kan vara lika stor medmänniska som kvinnorna i Rwanda och förlåta dem du bär harm för.

Fundera till sist på om du också tycker att det är dags för dig att omvärdera ordet hat och komma på att allt bara handlar om att ta en genväg för att på ett sorts understruket sätt markera dina ståndpunkter.

Kanske är det alltså viktigare att vi lyssnar, försöker vara ödmjuka och förstår att förlåta...