Jag tänker, alltså finns jag - ett berömt citat
Men att tänka tycker jag inte alltid är lika mycket värt som att känna, samt att jag tror att allt levande (djur i alla fall) inte tänker men absolut känner.

Smärta och njutning är släkt med varandra, skiljer sig i hur vi uppskattar dem, men är båda ett bevis för mig att jag känner och således lever.

Ibland kan jag dock känna att jag tänker för mycket och känner för lite - vad det betyder vet jag inte, men något måste det vara eftersom jag tänker på det ...och känner mig... ähum...vänta nu?

Många gånger i mitt liv så har jag lyckats sätta mig i en situation av oroliga funderingar precis när jag ska somna.

Helt onödigt kan tyckas, men jag har förstått att jag inte är ensam med den upplevelsen.

När tankarna väl har börjat snurra så har det varit lika många gånger jag har legat stor del av natten sömnlös och med grubblerier som det har varit att jag har  precis lyckats somna, mitt i det virrvarr av tankar och den oro som skapats.

Vad jag har kommit fram till för lösning på denna situation tillhör området "mental träning".

Jag använder mig numera av en sorts visualisering som tillfälligt skuffar oron åt sidan och låter funderingarna få sig en plats tilldelad i mitt undermedvetna för ett senarelagt omhändertagande.

Vad jag gör är att jag låter varje tankeprocess placeras i en burk som jag har skapat mentalt.

Alltså, jag föreställer mig en burk, med passande etikett, som jag sedan visuellt sett skickar ned min tankeprocess i.

Därefter så ställer jag burken på en visualiserad hylla och känner lättnaden efter att ha lagrat tankarna i och på en plats i framtiden.

Jag försöker alltså inte glömma bort eller värja mig för tankarna och den oro de skapar, utan jag bara ger det en p-plats utanför mitt medvetnas NU.

På så sätt slutar tankarna så småningom att snurra på, eftersom mitt medvetna Jag tillfälligt har överlämnat allt till mitt undermedvetna jag.

Jag återfår därmed snabbt mitt inre lugn och kan istället fokusera på att lyssna på min trötta kropp, som då omedelbart och tacksamt responderar med att inordna sig för sömn.

Oftast tar mitt medvetna Jag omgående itu med de tankar jag har lagt på nattförvaring i mitt omedvetna Jag, så fort jag har återgått till vaket tillstånd.

Det är ju nu lätt att komma ihåg mina tidigare tankar eftersom de ligger där i den etikettmärkta burken och väntar på att jag tar tag i dem.

Inte så sällan behöver jag bara snabbt titta på innehållet i burken och sedan kasta allt i soporna och aldrig mer behöva återkomma till de tankarna igen.

Mina år som officer lärde mig mycket.

En av de mer användbara lärdomarna blev att relativt avslappnat kunna stå framför mängder av människor och tala.

Jag har aldrig tidigare funderat över var och hur gränsen för min blyghet överskreds?

Jag har än idag svårt att sätta fingret på det, men kommer ihåg att minsta redovisning i skolan gav mig kallsvettningar och vissa problem med stakningar.

Däremot så är jag helt övertygad om att även de som har mest svårt att stå inför andra med ett anförande, en redovisning, tal, lektion eller liknande kan lära sig att omvandla den där otrevliga nervositeten till en angenäm upplevelse istället.

Ett par komponenter som verkar ha fungerat för mig är projicering, visualisering och kompensering.

Vanligtvis förekommer dessa tre som komponenter inom psykologins definitioner för olika försvarsmekanismer.

Nå, så är det väl då kanske - att det är just ett försvar jag behöver för att övervinna mitt ego som i sin instängdhet behöver ursäkter för att våga blomma ut?

När min rutin inte längre hjälper mig att få mig avslappnad inför ett anförande så tenderar jag till att luta mig på den klassiska metoden att förskjuta min position till åhörarens position.

Samma metod kan för övrigt användas i ett öga-mot-öga samtal.

Jag föreställer mig "antagonistens" situation mentalt, försöker finna vad denne söker efter och gör mitt bästa att spegla kroppsspråket som används.

Därmed blir det lättare att ta mötet till den punkt som gör mig själv intressant att föra en dialog med.

Gäller det en publik så försöker jag alltså föreställa mig deras förväntningar - att svara på frågorna innan de hunnit ställt dem.

Jag försöker komma ihåg att jag inte står framför min publik för min egen skull.

Jag står ju där för att min publik förväntar sig något av mig och det är min uppgift och mitt ansvar att leverera - d v s mig själv och det jag behöver ha fått åhörarna att ha tagit till sig.

En bonus är att den som övervinner denna typen av nervositet sedermera bättre klarar att förbättra sitt eget självförtroende för och i andra sociala interaktioner, alltså i möten med andra människor i mer privata och specifika sammanhang...

Quem fugiam habeo, quem sequar non habeo.

Proximus sum egomet mihi.

Pro me volvatur.

Jag vet vem jag vill undfly, men inte vem jag vill följa

Jag är mig själv närmast.

Låt det ordnas för mig.

Det finns många vinster med att vara sann mot mig själv och vara sunt självisk. Jag slipper t ex att vara medberoende och slippa stoppas av andra människor.

Det skapar även en extra stöttepelare för självkänslan, eftersom jag inte lika mycket behöver nära mitt självförtroende med omgivningens bekräftelser.

Visst har du eller har du haft någon som du känt en oerhörd harm för?

Jag vet att jag själv nedlåter mig till harm ibland även nuförtiden, men det var värre förr och jag försöker bättra mig.

Ordet "hata" har jag däremot kommit långt med att fullkomligt omvärdera.

Jag hatar ingen i dagsläget. För mig är hat så nära jag kan komma ett mord utan att egentligen utföra det. Däremot så tar jag ingen skit längre utan väljer bort personer som jag inte passar ihop med.

Ordet hat börjar bli urvattnat i folkmun till den grad att vi snart inte har något ord att beskriva hat i ordets rätta bemärkelse.

Jag "hatar" inte vissa maträtter längre t ex, utan jag tycker de inte passar min smak.

Jag hatar inte min chef, men kan möjligtvis tycka att han/hon kan vara en riktigt arrogant och oförstående typ ibland.

Jag hatar inte vissa TV-program utan väljer att inte titta på vissa program på TV....o s v.

Det kanske inte är så viktigt att vår omvärld ständigt behöver få våra känslor och ställningstaganden tydliggjorda i överkant trots allt?
Ordet hat kanske bättre bör får ha sin rätta plats i vårt vokabulär ?

Det finns de platser på vår planet där hatet faktiskt ÄR på riktigt och påtagligt närvarande.

I många fall så rivs såren ständigt upp och hämnden frodas som bränsle till en tragikens evighetsmaskin.

Ordet hat frodas i sin rätta miljö.

Å andra sidan så finns också faktiskt de platser där man mot alla odds kommit till insikt att hatet aldrig kommer att försvinna om man inte börjar förlåta de orätter man drabbats av.

En sådan plats är Rwanda.

För dig som eventuellt läser min blogg:

Läs gärna DN's artikel och fundera över om det finns något som du hittills ansett oförsonligt.

Fortsätt sedan fundera om du inte kan vara lika stor medmänniska som kvinnorna i Rwanda och förlåta dem du bär harm för.

Fundera till sist på om du också tycker att det är dags för dig att omvärdera ordet hat och komma på att allt bara handlar om att ta en genväg för att på ett sorts understruket sätt markera dina ståndpunkter.

Kanske är det alltså viktigare att vi lyssnar, försöker vara ödmjuka och förstår att förlåta...

Ok, så hur sätter man upp mål här i livet?

 -Nå, metoderna varierar från person till person anar jag.

Kanske handlar det snarare om att ställa in sitt fokus på ett sätt som åstadkommer ens vilja bättre än vad man är van vid?

Många fastnar i "hur" istället för i "vad".

Vår kapacitet är oftast avsevärt mycket större än vi någonsin törs tro.

Ibland blir vi också osäkra när vi engagerar oss i det lilla, fastän det ofta kan vara det som förändrar det stora.

Att sätta mål är faktiskt inget konstigt för oss egentligen, men många av oss blir stela och/eller krånglar till det när vi föreställer oss själva uttrycket "sätta upp personligt mål"

 Det blir lätt så krångligt och tilltrasslat då.

Men ändå så sätter vi ju ständigt upp mål i vår vardag utan att reflektera över detta. Antagligen för att de flesta av oss inte ens vet att det t ex är ett mål att ta sig från en våning till en annan?

- jomen, just så trivialt är det ofta!

Nå, att förflytta min kropp från nedervåningen i mitt hem till övervåningen sker oftast utan att jag ens tänker på det.

Samtidigt så lär detta mig att förstå grundprincipen för att sätta upp mål i mitt liv.

Först så kommer jag på att jag vill ta mig till övervåningen (reflektion, övervägande och känsla).

Sedan så blinkar övervåningen till blixtsnabbt som en inre bild (visulisering av målet jag vill uppnå - "minnesbild av framtiden")

Därefter så bestämmer jag mig och börjar röra mig mot trappan till övervåningen (beslut och initiering av beslut)

Slutligen så stegar jag upp för trappan till övervåningen (genomförande och uppföljning).

Ok, så vad händer om det visar sig att någon har ställt en stol i trappan?

Hur löser jag det?

Låt oss fundera på det en stund...

...Du har säkert kommit på din egen smarta lösning nu, eller hur?

Nå, men saken är den att vi vanligtvis enkelt tar hand om denna sortens hinder på vägen när de uppstår, men sällan när vi sätter mål för våra liv.

Då fastnar vi istället lätt i funderingar "tänk om det står en stol i vägen när jag ska uppför trappan?".

Vi är alltså oftast duktiga på att engagera oss i både sannolika och osannolika hinder INNAN de uppstår istället för att ta hand om de hinder vi möter när de faktiskt är där.

Det är det jag menar att vi ofta fastnar i "HUR" istället för vad.

När vårt "VAD" är att ta oss till övervåningen så ser vi det och bara gör det, utan att fundera över vilka hinder som skulle kunna uppstå eller stirra oss blinda på vilken fot som ska lyftas för det första trappsteget o s v.

När du vet vad du vill - se det och börja ta dig dit, resten blir att ta hand om på vägen!

..och kom ihåg att njuta av resan mot ditt mål och dina drömmar, för resan är trots allt viktigare än att komma fram... ;)

Allt blir bra till slut

och blir det inte bra så är det inte slut

För dryga 4.ooo.ooo.ooo år sedan bildades vår planet.

Efter flera meteoritnedslag utrotades nära på allt liv på vår planet

Efter flera hundra miljoner års dominans av stora urtidsdjur och dinosaurer började de första små däggdjuren att ta plats

Efter återvändsgränder för många olika primater och människoarter- de som dog ut

Efter att en liten grupp av släktet Homo Sapiens lyckats överleva för att sedermera utvandra från Afrika och vara grunden för i princip alla av dagens människor

Efter krig, epedemier, svält, naturkatastrofer som tagit hundratals miljoner människoliv

Efter att dina förfäder lyckats överleva och skapat förutsättningen för att dina föräldrar träffade varandra

Efter att dina föräldrar haft sex och att av alla dina pappas spermier vann just DIN loppet till din mammas ägg och startade ditt liv.

Efter alla dessa år som du har överlevt till idag

Du befinner dig längst fram i evolutionen och av allt som någonsin har levt på denna Jord.

Du är alltså en given vinnare - du är ju här!