Lars-Eric Uneståhl har visat mig på detta uttryck

"Lycka är inget du kan uppnå. Lycka är inget du kan få.

Ju mer du jagar efter lyckan desto längre bort från den kommer du.

Lyckan är alltså inget man kan äga, skapa eller förvärva
- Lycka är något man ÄR "

...och ett bra första steg tror jag är att börja le och tillåta sig att må bra :)

Jag bestämde mig för nåt år sedan att jag alltid skulle försöka le varje gång jag såg en människa i närheten av mig.

På mitt relativt nya vikariejobb på ett sågverk så har jag dessutom bestämt mig för att heja glatt på alla jag möter.

Vet du - det har blivit en helt ny stämning runt mig!?

Folk ser allmänt gladare ut och några ler ofta mot mig före jag hinner göra det själv.

En kollega på skiftet uppmärksammade i fredags när jag var såååå helt slut när vi närmade oss helgvilan att jag inte orkade le medan vi jobbade bredvid varandra.

Han såg på mig bekymrat och kommenterade det hela med "Är du less eller har det hänt nåt?"

Jag hoppade till och kom på mig själv, spände smilmusklerna med mina få återstående krafter

"Nej för tusan, bara trött efter en lång vecka. Så nu är det bara att ta i lite extra och dra upp mungiporna serru", svarade jag och blinkade med ögat mot honom.

Jag såg hans omedelbara respons där han svarade med ett brett leende och skuttade glatt tillbaka till sin arbetsstation.

Det verkar som mitt alldeles gratis leende och lika kostnadsfria hejande ger mig glada och positiva människor runt mig, som t o m bryr sig om att fråga vad som är fel när jag inte ler.

Förr, när jag nyss hade börjat på jobbet var där oftare smågnäll och trötta miner.

Nu är fler ständigt pigga i blicken och leende.

Tänk att en så enkel och billig sak kan förändra så mycket?

Tusan, jag nästan längtar till att få åka på jobbet igen, hur slitsamt det än är ;)

Jag har tänkt på en sak...

Oftast när jag känner mig olycklig så är det för att jag blickar bakåt mot det jag skulle vilja haft ogjort eller ställer det som är mot vad som skulle kunnat ha varit.

Men det enda jag behöver göra för att känna mig lycklig är egentligen bara att släppa taget om det som varit, för det kan jag ändå inte ändra på, och komma ihåg att njuta av livet som jag har just NU.

Jag har uppmärksammat en sak på sistone, något som legat framför mig länge utan att jag har reflekterat över det tidigare .

Jag är säkert inte ensam om att plötsligt höra det där tickandet från väggklockan som jag oftast aldrig hör eller tänker på. Ett tu tre så blir det så tydligt och är svårt att sluta höra.

På samma sätt har jag på sistone haft svårt att släppa taget om hur så många människor sätter sig i ett tredje-person-perspektiv när känslor och upplevelser uttrycks öppet.

Är det kanske vårt omedvetna sätt att skydda oss från obehag och ansvar för oss själva, våra tankar, våra gärningar och känslor?

Så ofta hör jag i intervjuer i media och i vardagliga "fikarumssamtal" hur många människor undviker ordet Jag och istället använder Man:

"Nå, hur kändes du det när ni aldrig lyckades spräcka nollan på motståndarna, trots ert spelöverläge?"

"Man kände ju en stor frustration förståss och man undrade ju varför bollen aldrig vill stanna vid fötterna"

Jag tror på vårt undermedvetna och dess förmåga att snappa upp vårt språkbruk.
Jag tror också på kraften i att ta ansvar, på ett positivt sätt, och komma åt både känsla av kontroll och stolt styrka av att stå för det jag säger.

Prova själv!

Känn skillnaden när du byter ut ordet man till ordet Jag i de sammanhang du uttrycker dig själv och det du står för.

Jag känner i varje fall en större närhet till mig själv och blir genast kraftfullare i mina uttryck när jag slutar "gömma mig" bakom man och istället stolt och fast står för vad JAG tycker och känner.

Jag får ju bara en relativt kort stund.
Det är upp till mig att göra det bästa av den stunden - vilken stund det än är.

De och det som försvinner från mig gör det mest troligt ändå - jag kan inte göra något åt den saken när det ändå fort nog tillhör mitt förflutna.
Så, alltså är det inte heller min sak att försöka bromsa det oundvikliga.

Jag har bestämt att min uppgift i livet är att göra åt det jag KAN - det mest elementära först, vilket är att njuta av varje andetag, sedan att dricka och äta för att hålla mig vid liv så att jag klarar av att älska.
 
Jag strävar efter att älska mig själv först för att bättre kunna älska resten av världen och livet.

Att försöka att göra det i omvända, att älska mig själv sist, kommer bara få mig att förlora mig själv i ett evigt sökande efter andras kärlek.

Vad blir då min mening egentligen?

Många människor verkar kunna hamna i obalans på grund av det tomrum bristen på andlighet skapar?
Jag tycker mig ana att många förväxlar andlighet med religion?

Jag har fått för mig att vi Svenskar är världsbäst på att tappa bort oss i den förväxlingen?

...men det finns de som har insett att religion inte är detsamma som andlighet. Jag vill förstå att andlighet ofta handlar om att skapa en motvikt till det radikala och reella, snarare än att skapa riktlinjer för ens tro. Jag är övertygad om att det är bland dem som inser skillnaden vi finner människor som till sist uppnår en sorts inre ro.

Jag har så länge jag kan komma ihåg förhållit mig något reserverad till de olika religioner jag hittills lärt känna.

I så många år har jag känt ett stort motstånd till religion utan att förstå varför och med en känsla av odefinierbar tomhet?

Nu när jag har börjat fått en sorts inre kontakt med mina egna definitioner, som skiljer mellan religion och mitt behov av andlighet, så har jag också återfunnit det utrymme min själ alltid har efterfrågat.

Jag tror på något bortom människan, men vill inte vara lika dramatisk, mystifierande, melodramatisk och regelsättande som de religiösa i mindre eller större grad förefaller att vara?

Jag vill bara låta min andlighet sträcka sig till en tro på grundläggande godhet, samt en tacksamhet med beundran till min existens och kärleken.

Trots att jag inte praktiserar någon religion så kan jag ändå tycka att ikonen Jesus verkar ha varit en synnerligen klarsynt kille för sin tid.

Samma ska gäller Mohammed, Moses och många andra så kallade "profeter".

Jag föredrar att betrakta dessa kända namn som tänkare av sin tid, med klokheter som sträcker sig ända in i vår tid.

Ungefär som Einstein, Curie m.fl fast inom områden som inte lika lätt kan beskrivas i ekvationer, formler och diagram.

För mig var Abraham, Josef, Moses, Johannes, Markus, Jesus, Mohammed....m.fl.  MÄNNISKOR och inget annat.

Klarsynta? Javisst!- men ändock "bara" människor.

Lika klarsynt tycker jag däremot inte att alla deras efterföljare verkar vara och ha varit?

Jag finner ingen mening med att tillbedja eller följa ceremonier skapade av människor, förutom som ett manipulativt verktyg att lugna och STYRA en omgivning som lider av ett överdrivet behov av ramverk i ett upplevt kaos.

Gud för mig representerar i första hand handling och gott exempel före ord. På något sätt så känns det som att många utövare av religion ser på det tvärtom - att ORDET är viktigare än handlingen och dess avsikt?

Allt från utbrytning inom en religion till direkta "religionskrig" mellan olika religioner förefaller vara en handling utifrån vems ORD som har tolkningsföreträde?

Helt absurt och meningslöst trams!

Alla så kallade "Heliga skrifter" är för mig uppenbarligen författade av människor, inte av Gud!

-Författad av MÄNNISKOR för MÄNNISKOR!

För mig så kan INGEN människa beskriva den enda rätta vägen till Gud - inte i Bibeln, Koranen, Toran eller någon annan så kallad helig skrift. Det är en snudd på komisk paradox att det skulle bara finnas en väg med denna globala mångfald av så kallade "enda rätta vägen till Gud" .

Eftersom religion endast beskriver en regel för att hitta EN väg till Gud så väljer jag att INTE vara religiös.

Jag väljer min egen väg till Gud, eftersom jag också väljer att tro att jag, och allt annat liv, är en avbild av Gud's avsikt och att alla människor har sin egen upplevelse av vad som är deras sanning.

Jag väljer att tro att Gud inte bryr sig om HUR jag tror utan på sin höjd ATT jag tror. I min tro eftersträvar jag kärlek, tilltro och hopp...till mig själv och min egen sanning i första hand!

Så här långt har mänsklighetens historia visat att människor är arroganta att fördöma andra människor hur de finner vägen till sin tro, sin Gud och sin andlighet och sin egen sanning - inte ATT man tror. 
Jag tycker det bara beskriver den banala, trångsynta, intoleranta och högfärdiga sidan av oss människor.

En människa som dömer sätter sin egen person lika högt som den Gud han/hon dyrkar.

Jag kan tycka att det borde rimligen vara så att den som pekar ut andra att hamna i Helvetet torde vara de första att hamna där själva då...eller?

Samma sak gäller för de som fördriver , öppet hatar, förespråkar/utför hämnd, straffar, mördar, våldtar eller på annat sätt trakasserar och avsiktligt skapar tragedier för andra människor - oavsett motiv!

Jag föredrar att intala mig själv att OM Gud har skapat livet av en god anledning, och med det satt allt liv som en avbild av sig själv - själva existenens i sig själv, ja då är var och en av oss en del av Gud.

Allt jag gör är därmed en handling av Gud och antingen för eller mot Gud.

Skadar jag en medmänniska så skadar jag således en annan del av Gud, d v s indirekt mig själv. Det är ytterst mitt eget val och mitt personliga ansvar som jag inte kan gömma mig från och inte på något sätt hänvisa bort från mig själv.

I mina handlingar strävar jag att följa denna "guiding line" - där jag lovar att jag ALDRIG kommer att ge efter för ett krav att hota, trakassera eller bruka våld i någon religons namn.

På den punkten så står jag med fasthet ovanför ALLA religioner och alla lättledda människor!

Jag är en soldat för rätten till min egen individuella andlighet och den godhet jag behöver ge för att få.

Jag förblir vid min post att värna för min rätt till min egen andlighet, och försvara mig mot religiösa åsiktskontrollanter i allmänhet och religiös fundamentalism i synnerhet.

Religionsfrihet i Svensk grundlag har fått ytterligare en dimension tydliggjord för min del.

Jag har genom den rätt att få välja min egen tro, och lika mycket rätt att kunna helt välja bort religion.

Jag förstår att lågkonjunktur och vårdslöshet på finansmarknaden förvisso får till följd att vi nu står inför en sorts global ekonomisk svacka,  så är det nog.
Men om jag istället väljer att förstå att påståenden som detta kanske i hög grad är ett uttryck för massmedias ambition att sälja mer genom att utnyttja människors förmåga att skapa kollektiv oro, och att om jag tillåter mig själv att lyssna in massmedias kraftfulla domedags-mantran så leds även jag snart in på en självuppfyllelsens väg.

Detta är den väg där vi inte bara förmår att nå våra innersta drömmar utan också skapa panik och verkställa våra mardrömmar.

Så fungerar trots allt vi människor - det vi intalar oss och får oss repeterat sätter vi i fokus och gör därmed till vår sanning och vår väg, vare sig vi önskar det eller inte.

Jag väljer att vara hoppfull och inte oroa mig förrän eländet är över mig, om någonsin?

Att sätta fokus på elände bygger elände på ren spekulation.

Vad vet vi om morgondagen egentligen?

Inte värst mycket, så varför inte spekulera positivt istället så behöver vi bara oroa oss när det de facto har gått åt pepparn.