Ja, i de val jag gör så ingår det även att välja bort.

- Till exempel så verkar det ha varit ett mycket bra tillfälle att lämna denna blogg åt sitt öde ett par dagar eftersom den ändå verkar ha legat nere pga av tekniska problem stundtals de senaste dagarna?

Den här veckan har jag istället valt att lägga all min tid på jobb, sömn och döttrar.

Min äldsta dotter hade tagit med sig mitt första barnbarn från Göteborg - UNDERBART!

...så, den knappa tid jag har haft mellan jobbet och sovandet har jag tillägnat fokus på växelvis min yngsta och min äldsta.

Det är ju lika viktigt för mig att fatta beslut om att välja bort när jag vet vad jag vill. Utan det ställningstagandet så leder jag mig in i en tankefälla av tveksamhet, betänklighet och dåligt samvete.

Det här är ett trivialt exempel på ansvarstagande i vardagen.

- Att stå för de beslut jag tar där det ingår att ta ansvar för det jag väljer att välja bort.

Det blir så mycket lugnare i sinnet på det här sättet, plus att det ger mig en skön och stärkande känsla, istället för en gnagande.

Åh, när jag lyssnar på den här så vill jag ha frugan nära mig...suck!

Jag definierar TUR å ena sidan som ett för mig gynnsamt resultat av de konsekvenser jag inte kunnat ana före mina beslut och handlingar som förde mig till ett visst tid och rum.

Å andra sidan så kan jag aldrig förutsäga framtiden, bara göra val som överenstämmer med mina kärnvärden och njuta av nuet så länge jag får chansen att uppleva det.

Genom åren som officer så hade jag tacksamt nog tillgång till en del extrema aktiviteter, som många oftast har lite svårare att komma i närheten av.

Jag minns hur jag kände mig som ung officersaspirant när ledningen för Officersskolan i Umeå lät meddela att vi alla kadetter skulle genomföra "River rafting" som en del i vår grundläggande ledarskapsutbildning.

Den gången upplevde jag ingen rädsla eller oro, utan mer en nyfikenhet och en viss stolthet över att få prova på något häftigt och spännande.

I slutet på samma aspirantutbildning var det ett krav att alla skulle genomföra ETT fallskärmshopp innan vi examinerades till fänrik.

Innan det hoppet var jag inte speciellt rädd, mest bara lätt nervös.

Det skulle visa sig att mina fight&flight reflexer fungerade alldeles utmärkt - precis innan jag hoppade ut ur flygplanet fick jag hejda mig från att ge hoppledaren i planet en smäll på käften av panisk skräck.

Påfrestningen var så stor att jag fick en tillfällig blackout.

Jag minns inget av själva uthoppet utan återfinner än idag bara ett första fragment efter att skärmen hunnit vecklats ut.

Jag genomförde omgående ett andra hopp, där jag redan under stigningen upp till hopphöjd började hyperventilera av ren skräck - nu visste kroppen vad det innebar att hoppa, det gjorde den inte tidigare!

Konstigt nog så slutade det inte där, utan jag pressade mig själv till att hoppa ytterligare 11 hopp och var således på god väg att ta ett bascertifikat.

Kropp och sinne vande sig nämligen successivt vid hoppandet, behöll lite lagom nervositet och respekt medan skräcken helt dog ut.

Under min utbildning till löjtnant vid Karlbergs slott i Stockholm fick vi prova på bungy jump från 120 meter på Djurgården. Även då som en del av vår ledarskapsutbildning, med fokus på psykiska påfrestningar och stressreaktioner.

I ärlighetens namn anser jag bungy jumping vara avsevärt mer skrämmande än fallskärmshoppning.

Detta eftersom intrycken kändes så overkliga på över 1000 meters höjd , medan jag på 120 meter ytterst påträngande kunde uppfatta kamraterna samtala och vågorna slå mot sprängstenarna nedanför mig. Det intressanta var ändå att jag med min tidigare erfarenhet från fallskärmshoppning i kombination med vår träning i stresshantering i större grad kunde släppa taget om min skräck, acceptera den och förhindra den från att paralysera mig.

Genom åren tvekade jag därför aldrig inför nya liknande "övningar".

Trots mitt något onyanserade förhållande till höga höjder så har jag provat på både rappelering och enklare form av bergsklättring m.m

Rädslan har jag aldrig brytt mig om att försöka arbeta bort.

Faktum är att jag ser den som en sund varningsfunktion som förhindrar mig att bete mig vårdslöst.

Samtidigt är jag tacksam som människa för det faktum att jag lyckats bevisa för mig själv att det med rätta förutsättningar går att ta sig igenom paralyserande skräck.

Min absolut viktigaste lärdom är till syvende och sist att jag alltid ska våga prova på nya saker, även om de förefaller skrämmande och även om det oftast handlar om mer vardagliga saker än det extrema.

Därigenom vinner jag inte bara nya upplevelser utan får även tillgång till viktiga delar av mig själv.

Tänk om det vore så att vi var och en hade kontroll över de hinder som stoppar oss i livet?

Vad säger du om jag påstår att vi faktiskt HAR kontroll över våra hinder?

Det finns en enkel övning du kan göra för att ge dig lite perspektiv:

Använd en penna och dela upp en bit skrivpapper i 5 delar.

Sätt respektiv siffra som rubrik över varje del:

5 / 15 / 25 / 40 / 65.

Tänk på något du tror hårt på - en åsikt, en övertygelse - vad som helst.

Skriv in din åsikt i den del på papperet där rubriken (siffran) är närmast den ålder du har idag.

Ok, försök komma ihåg eller föreställ dig hur den åsikt du har idag såg ut/kommer att se ut under dina andra åldrar på papperet. Anteckna under respektiv del.

 -Visst har du inte alltid haft samma åsikt genom livet?

Vad säger det oss då?

Jo, det påvisar att vår "sanning" ändras i takt med att våra referensramar ändras. Vi bygger och definierar våra egna begränsande övertygelser och om vi kan bygga dem så kan vi ju ändra dem också!

Så, när vi säger "jag kan inte därför att...." så har vi alltså satt upp en egen begränsande övertygelse som oftast bygger mer på våra fördomar än empiriska bevis.

Om vi slutar ta ut våra hinder i förväg, ifrågasätter själva definitionen på de hinder vi ändå ser och istället fokuserar på vad vi vill uppnå - ja då upptäcker vi snabbt att vi uppnår gigantiskt mycket mer än vi hade vågat hoppas på.

Det finns en metafor om tio personer som klättrade uppför en klippvägg. Nedanför stod en publik och skrek saker som "Ni kommer att ramla ned!", "Det går inte att klättra uppför en sån lång och brant klippvägg!", "Vänd om innan det är försent - ni kommer att dö annars!".

En efter en antingen tappade klättrarna greppet eller valde att klättra ned igen.

Alla utom en...

Den personen tog sig hela vägen upp till toppen.

Varför då?

Jo, för den personen var döv!

Så, sluta lyssna på eländesforskaren inom dig själv och lär dig istället att spekulera positivt.

Visualisera det du vill uppnå och skapa dina minnen in i framtiden.

Se på dig själv som ostoppbar och när du väl hittar gränsen för din förmåga så har du först DÅ lärt dig var den finns och kan ta itu med det - inte förr!

Precis som de dagar som kommer och går så existerar jag i detta nu, kommer ihåg Igår och vet väldigt lite om hur det blir med Imorgon.

Jag vet att en ny dag gryr Imorgon,
vilket också ger mig tillförsikt och mening med Idag.

Jag väljer just i detta Nu hur min dag skall bli, och mina handlingar bestämmer hur morgondagen kommer att minnas mig.

Jag njuter av denna Idag,
ty vilken annan dag är väl mer lämplig?.

Det är ju så här det är - vi bara glömmer bort det ibland...