Genom åren som officer så hade jag tacksamt nog tillgång till en del extrema aktiviteter, som många oftast har lite svårare att komma i närheten av.

Jag minns hur jag kände mig som ung officersaspirant när ledningen för Officersskolan i Umeå lät meddela att vi alla kadetter skulle genomföra "River rafting" som en del i vår grundläggande ledarskapsutbildning.

Den gången upplevde jag ingen rädsla eller oro, utan mer en nyfikenhet och en viss stolthet över att få prova på något häftigt och spännande.

I slutet på samma aspirantutbildning var det ett krav att alla skulle genomföra ETT fallskärmshopp innan vi examinerades till fänrik.

Innan det hoppet var jag inte speciellt rädd, mest bara lätt nervös.

Det skulle visa sig att mina fight&flight reflexer fungerade alldeles utmärkt - precis innan jag hoppade ut ur flygplanet fick jag hejda mig från att ge hoppledaren i planet en smäll på käften av panisk skräck.

Påfrestningen var så stor att jag fick en tillfällig blackout.

Jag minns inget av själva uthoppet utan återfinner än idag bara ett första fragment efter att skärmen hunnit vecklats ut.

Jag genomförde omgående ett andra hopp, där jag redan under stigningen upp till hopphöjd började hyperventilera av ren skräck - nu visste kroppen vad det innebar att hoppa, det gjorde den inte tidigare!

Konstigt nog så slutade det inte där, utan jag pressade mig själv till att hoppa ytterligare 11 hopp och var således på god väg att ta ett bascertifikat.

Kropp och sinne vande sig nämligen successivt vid hoppandet, behöll lite lagom nervositet och respekt medan skräcken helt dog ut.

Under min utbildning till löjtnant vid Karlbergs slott i Stockholm fick vi prova på bungy jump från 120 meter på Djurgården. Även då som en del av vår ledarskapsutbildning, med fokus på psykiska påfrestningar och stressreaktioner.

I ärlighetens namn anser jag bungy jumping vara avsevärt mer skrämmande än fallskärmshoppning.

Detta eftersom intrycken kändes så overkliga på över 1000 meters höjd , medan jag på 120 meter ytterst påträngande kunde uppfatta kamraterna samtala och vågorna slå mot sprängstenarna nedanför mig. Det intressanta var ändå att jag med min tidigare erfarenhet från fallskärmshoppning i kombination med vår träning i stresshantering i större grad kunde släppa taget om min skräck, acceptera den och förhindra den från att paralysera mig.

Genom åren tvekade jag därför aldrig inför nya liknande "övningar".

Trots mitt något onyanserade förhållande till höga höjder så har jag provat på både rappelering och enklare form av bergsklättring m.m

Rädslan har jag aldrig brytt mig om att försöka arbeta bort.

Faktum är att jag ser den som en sund varningsfunktion som förhindrar mig att bete mig vårdslöst.

Samtidigt är jag tacksam som människa för det faktum att jag lyckats bevisa för mig själv att det med rätta förutsättningar går att ta sig igenom paralyserande skräck.

Min absolut viktigaste lärdom är till syvende och sist att jag alltid ska våga prova på nya saker, även om de förefaller skrämmande och även om det oftast handlar om mer vardagliga saker än det extrema.

Därigenom vinner jag inte bara nya upplevelser utan får även tillgång till viktiga delar av mig själv.