Javisst har jag feber.

Pulserande huvudvärk och huvudet känns som att det ska sprängas varje gång jag hostar.

Bröstet bränner och mina krafter räcker i en halvtimme för varje gång jag somnat till ett par tre timmar i sträck.

Influensan har onekligen tagit ett gott grepp om mig.

...och ändå så är jag så förbannat tacksam.

 Tacksam för att jag trots allt lever och kan känna varje andetag, även om jag lider lite just nu.

April 2007 dog min mor och det vände upp och ner på allt.

Nästan exakt ett år senare (bara 10 dagars skillnad) så förlorade jag även min äldre syster.

Däremellan fler andra tragedier vilket gjort att min familj benämnt perioden som "dödens år".

Men istället för att förlora mig i sorg till de som gått bort fick jag en sån stark ingivelse att ta vara på det liv jag har och de jag älskar omkring mig

Här finner jag på något sätt roten till hur jag numera väljer att betrakta livet i en sorts tacksam förnöjsamhet och även själva anledningen till att jag vill uttrycka det på den här platsen.

Prova själv någongång att bara stanna upp och känna på varje andetag och tänka på att du KAN andas.

Ta en promenad och känn vinden smeka mellan dina fingrar och tänka på att du KAN känna vinden.

Först så finns vi inte i en evighet, sedan så gnistrar vi till för ett kort ögonblick för att till sist sluta existera i en hel evighet.

Så, varför inte ta tillvara den lilla tid vi får som gnista?

Vi har ju en hel evighet på oss att inte existera.

/Okänd