Jag fick en intressant bok av min fru igår, nu när jag valt att vila hemma från jobbet i väntan på att bli feberfri.

 Boken är  "Det var inte mitt fel" - om konsten att ta ansvar, av Ann Herberlein.

Jag har inte orkat mycket mer än att bläddra i den än så länge, men ser fram emot att fördjupa mig i den lite senare (läs. när jag blivit ännu piggare).

Det här med hur vi ser på ansvar är dock ganska intressant.

Förr i tiden förknippade jag själv ansvar med något jobbigt och skuldbelagt.

Numera så anser jag ansvar vara min rättighet som jag bara kan lura mig själv att tro jag kan göra mig av med.

När jag tar ansvar skapar jag dessutom möjligheter istället för omständigheter.

Hurdå?

Jo, genom att betrakta ansvar i allmänhet och ansvarstagande i synnerhet som en princip att ta kontroll och aktivt påverka ens eget liv. 
Oavsett om jag tar ansvar eller försöker fly från ansvar så återspeglas ju detta i mina val och handlingar. Att bara passivt låta omständigheter drabba ens liv är också en sorts handling utifrån ett val man gjort, vilket troligen utgår från ens egna begränsande övertygelser?

Att försöka undvika eget ansvar leder oundvikligen till ett liv ägnat åt projiceringar och rationaliseringar. Genom denna flykt blir man lätt ett offer som alltid har något eller någon att skylla på när livet inte flyter på som förväntat.

Att ta ansvar är för mig motsatsen till att vara den döda fisk som flyter med strömmen och som förbannar alla grundstötningar längs vägen.

Jag trivs bättre med att ta ansvar för mitt eget liv genom att stå för mina val, mitt sätt att betrakta mig själv i förhållande till omvärlden, mina handlingar och de konsekvenser jag ställs inför. Att inte skylla på något när saker inte går som jag har tänkt, utan istället anpassa mig till utfallet och se om jag kan lära mig något av det hela.

Kontentan är att jag väljer att betrakta ansvar som min rättighet, inte min skyldighet.