"Det går inte!"
"Jag kan inte!"

Vad baserar du den typen av uttryck på egentligen?
Har du försökt ännu?
Om du inte har försökt så vet du ju faktiskt inte?
Om du har försökt men inte klarat av det, har du provat igen?
Om du inte har provat igen så vet du ju inte om det krävdes mer än ett försök?
Om det inte gick när du provade igen försökte du då på ett nytt sätt?

Accepterar du bara att spiken går i vid första och enda slaget...och

använder du ens en hammare egentligen?

Tomas Edison och glödlampan är en klassisk anekdot.
Efter att äntligen ha uppfunnit glödlampan efter 1000 försök blev han tillfrågad hur det kändes att ha misslyckats så många gånger i sina försök att uppfinna glödlampan.
Edison ska ha svarat trotsigt "Misslyckats!? Nej, jag har lyckats lära mig 999 olika sätt att inte göra en glödlampa"

När vi yttrar meningar med ordet "inte" så brukar det oftare handla om vår egen inställning där vi redan har gett upp innan vi ens har försökt.
För att skydda oss från smärtan av ett misslyckande så kletar vi på oss uttryck som förvarnar om vårt misslyckande i syfte att bilda ett skyddande lager för vårt känsliga ego. När vi sedan inte lyckas, som vi ju faktiskt redan i förväg hade bestämt oss för, så kan vi som förväntat briljera med "Vad var det jag sa!?" eller ägna irrelevant uppmärksamhet till omständighetsbeskrivningar.

En första förutsättning för att faktiskt lyckas är att först bestämma sig för att lyckas.

Det betyder fortfarande inte att man med all säkerhet kommer att nå dit man vill ...i första försöket...men det skadar ju inte att inrikta sig själv åt rätt håll, eller hur?
Istället för att i förväg rationlisera bort din framgång och ge upp p g a begränsade inre övertygelser,lathet eller feghet - börja med att säga Vad behöver jag för att lyckas med det här?

Få saker i livet kommer gratis - vill du något så får du baske mig vara beredd att kämpa för det!

I grunden kan vi alla hur som helst stryka ordet INTE och se hur det lilla enkla knepet snabbt börjar förbättra vårt liv. Bland annat för att det känns klart bättre att utgå ifrån att allt jag vill uppnå går att uppnå - prova själv vet ja!

Jaha, så stod jag där smått stolt över min relativt nya bil, som jag nyss lagt ut drygt 5000kr på lite smått och gott. Bl a så hade jag låtit min verkstad få montera på ett par splitter nya extraljus inför den mörkare årstiden.

Jag ville unna min lilla pärla ytterligare lyx genom en fullständigt biltvätt - alla program inkluderade!

Så, betalt och klart med tvättprogrammet inlett står jag utanför halldörrarna och njuter av solen, vinden och alla andra goda känslor.

Jag hade bestämt mig för att ta en extra lång lunch - det kunde jag ju då som delägare bestämma helt själv. Känsla av total kontroll...härligt!

När jag stått och frossat i min egen självförträfflighet en stund så gjorde sig verkligheten påmind. Hade det inte gått väldigt lång tid för biltvätten? Borde inte tvättprogrammet vara avslutat redan?

Jag gick fram till halldörrarna och tittade in.

Va!? Allt stod still därinne - vad var det som pågick!?

Då ser jag en rullande textremsa ovanför bilen som lyder ungefär:

"Automatiskt nödstopp aktiverat - Var vänlig kontakta servicepersonal"

Jaha, det var ju tråkigt att tvättmaskineriet skulle haka upp sig just nu då, tänkte jag och lommade iväg till kassan.

En personal följde med mig ut med en lätt generad min.

Han joxade litet med kontrollpulpeten (tangentbordet man knappar in tvättkoden på).

Det här borde gå fort, sa han och fortsatte Det händer att maskineriet hakar upp sig när någon givare gett fel värde eller nåt. Det brukar bara vara att nollställa och handjaga tillbaka rotorborstarna till utgångsläget....bla bla bla...högfärden jobbade inom mig och jag slutade snart att lyssna.

Lätt irriterad så tänkte jag att jag var ointressarad av killens omständighetsförklaringar utan istället bara ville få min bil tvättad omgående. Se till att fixa det bara!

Efter en stund kliar sig personalen i huvudet och säger Nämen, det här var konstigt? Jag får inte till det. Det verkar vara något som låst sig därute i hallen. Vi får gå fram och titta.

Vilket vi strax gör.

Synen när vi står framför bilen ger mig en lätt chock.

Mina alldeles nymonterade extraljus ligger utspridda över golvet i smådelar.

Samtidigt pekar personalen på ena borstrotorn och häver ur sig Här har vi felet. Din motorvärmarsladd har trasslat in sig i borsten. Hade du lagt den över extraljusen?

Ja jävlar, hinner jag tänka och börjar skämmas. Jag hade ju virat dem runt extraljusen när jag hade hastat iväg från jobbet.

Jag började se framför mig skadeståndskraven från tvätthallen och hur jag skulle bli utpekad för att strunta i att följa instruktionerna att inte plocka av all utompåliggande utrustning på bilen innan tvätt o s v.

Till min förvåning så kvider personalen med lätt darr på underläppen ur sig Du, det går nog att laga dina ljus. De har ju inte gått sönder egentligen, bara delats på och går att montera ihop igen. Jag ber så mycket om ursäkt och vill du begära ersättning för verkstadskostnaderna så ska jag hjälpa dig med blanketter och t o m snack med chefen om du vill det med.

Helt paff av den oväntade utvecklingen på den här situationen klämmer jag ur mig med bister ton. Tja, jag återkommer när jag vet vidden av skadorna och kostnaden för att fixa ljusen.

Skyndsamt börjar jag plocka ihop de utspridda delarna från golvet och lägger in dem i bilen. Personalen hjälper till och kvider ur sig en sista kommentar

Jag är väldigt ledsen för det inträffade och kan bara råda er att i framtiden undvika att lämna motorvärmarsladden på extraljusen nästa gång ni ska tvätta i en automathall som den här.

Jo, självklart, svarade jag snobbigt, trots att jag innerst inne bara vill hinna därifrån före personalen inser att det faktiskt borde vara JAG som skulle stå till svars.

Frugan var den första att få sig ett asgarv över mobiltelefonen. Kundmottagningen på verkstaden var nästa i tur att få ett asgarv, snart följd av mina kollegor när jag återkom på jobbet.

Det blev många som fick sig ett välgörande skratt den dagen och fler har det hunnit bli sedan dess.

Själv så ingår det här fadäsen i ett stort arkiv av skrattretande minnen som jag plockar fram ibland - antingen för att uppmuntra mig själv eller för att dela med mig till er andra ;)

Ah, lite bättre från flunsan när jag också satt och fnissade över ett par tankar igen. Det hinner bli mer funderande än vanligt när jag behöver fördriva tiden hemma som krasslig.

Jo, tror jag har läst någonstans att många människor är mer rädd för att göra bort sig än för att dö?

Det ska tydligen gälla för hela mänskligheten oavsett etnisk bakgrund, och i vissa kulturer närma sig det extrema?

Nåväl, jag är en av dem som har haft stora problem med att göra bort mig tidigare. Jag ska inte förhäva mig själv och påstå att jag är helt botad ännu, men jag har blivit ljusår bättre och fortsätter ändå att utveckla mig på området.

Genom bl a professor Lars-Eric Uneståhl så har jag tagit till mig ett mer kreativt sätt att se på saken numera.

Jag har insett att när jag gör bort mig så får det folk att skratta, och skratt vet vi ju alla både höjer stämningen och är hälsosamt.

Så, ju fler jag kan få att skratta desto större insats har jag ju gjort för mänskligheten på ett sätt, eller hur?

Det här innebär att jag nuförtiden gläds mer ju större publik jag har när jag gör bort mig, och därefter skyndsamt ser till att berätta om min fadäs för alla mina bekanta så fort det ges tillfälle.

...och det fungerar!

Folk skrattar så de viker sig när jag gör eller berättar min senaste "dumhet".

Jag brukar dessutom förlöjliga mig ytterligare för att framhäva humorn i allt.

Glädjenivån stiger ofta till taket och är en helt suverän medicin på en arbetsplats som gått i stå vad gäller humöret t ex.

Det svåra var för mig var från början att förstå att jag som person inte blivit mindre av att göra bort mig. Snarare blir jag ju större och starkare när jag nu unnar mig själv den ödmjukhet som krävs för att blottlägga mig själv på detta sätt.

Släpp taget om ditt ego och prova själv så ska du få se ;)

Njut av de skratt dina fadäser blir upphovet till och kom ihåg att skilja på dem och dig själv som person.

DU är ingen fadäs.

DU är en unik och värdefull person som ibland gör fadäser.

Dina fadäser är en tillgång för oss alla.

DU är alltså en tillgång - dela med dig av dig själv

Javisst har jag feber.

Pulserande huvudvärk och huvudet känns som att det ska sprängas varje gång jag hostar.

Bröstet bränner och mina krafter räcker i en halvtimme för varje gång jag somnat till ett par tre timmar i sträck.

Influensan har onekligen tagit ett gott grepp om mig.

...och ändå så är jag så förbannat tacksam.

 Tacksam för att jag trots allt lever och kan känna varje andetag, även om jag lider lite just nu.

April 2007 dog min mor och det vände upp och ner på allt.

Nästan exakt ett år senare (bara 10 dagars skillnad) så förlorade jag även min äldre syster.

Däremellan fler andra tragedier vilket gjort att min familj benämnt perioden som "dödens år".

Men istället för att förlora mig i sorg till de som gått bort fick jag en sån stark ingivelse att ta vara på det liv jag har och de jag älskar omkring mig

Här finner jag på något sätt roten till hur jag numera väljer att betrakta livet i en sorts tacksam förnöjsamhet och även själva anledningen till att jag vill uttrycka det på den här platsen.

Prova själv någongång att bara stanna upp och känna på varje andetag och tänka på att du KAN andas.

Ta en promenad och känn vinden smeka mellan dina fingrar och tänka på att du KAN känna vinden.

Först så finns vi inte i en evighet, sedan så gnistrar vi till för ett kort ögonblick för att till sist sluta existera i en hel evighet.

Så, varför inte ta tillvara den lilla tid vi får som gnista?

Vi har ju en hel evighet på oss att inte existera.

/Okänd

Jag fick en intressant bok av min fru igår, nu när jag valt att vila hemma från jobbet i väntan på att bli feberfri.

 Boken är  "Det var inte mitt fel" - om konsten att ta ansvar, av Ann Herberlein.

Jag har inte orkat mycket mer än att bläddra i den än så länge, men ser fram emot att fördjupa mig i den lite senare (läs. när jag blivit ännu piggare).

Det här med hur vi ser på ansvar är dock ganska intressant.

Förr i tiden förknippade jag själv ansvar med något jobbigt och skuldbelagt.

Numera så anser jag ansvar vara min rättighet som jag bara kan lura mig själv att tro jag kan göra mig av med.

När jag tar ansvar skapar jag dessutom möjligheter istället för omständigheter.

Hurdå?

Jo, genom att betrakta ansvar i allmänhet och ansvarstagande i synnerhet som en princip att ta kontroll och aktivt påverka ens eget liv. 
Oavsett om jag tar ansvar eller försöker fly från ansvar så återspeglas ju detta i mina val och handlingar. Att bara passivt låta omständigheter drabba ens liv är också en sorts handling utifrån ett val man gjort, vilket troligen utgår från ens egna begränsande övertygelser?

Att försöka undvika eget ansvar leder oundvikligen till ett liv ägnat åt projiceringar och rationaliseringar. Genom denna flykt blir man lätt ett offer som alltid har något eller någon att skylla på när livet inte flyter på som förväntat.

Att ta ansvar är för mig motsatsen till att vara den döda fisk som flyter med strömmen och som förbannar alla grundstötningar längs vägen.

Jag trivs bättre med att ta ansvar för mitt eget liv genom att stå för mina val, mitt sätt att betrakta mig själv i förhållande till omvärlden, mina handlingar och de konsekvenser jag ställs inför. Att inte skylla på något när saker inte går som jag har tänkt, utan istället anpassa mig till utfallet och se om jag kan lära mig något av det hela.

Kontentan är att jag väljer att betrakta ansvar som min rättighet, inte min skyldighet.