Min fru sa en gång till mig för många år sedan "Anders, förut så var du en liten fjärt, men nu är du en stor skit".

Det kan vara så att man behöver vara svenskt infödd för att känna av nyanserna i hennes ordval?

Trots att jag ändå är svensk så tog det mig år innan jag förstod vad hon menade.

Jag bad henne om att förklara, och det enda hon sa var "den dagen du kommer på vad jag sa så kommer du förstå vad jag menade. Jag ger dig inga svar, du får komma på det själv"

för två år sedan kom jag på vad hon sa...

Nu skulle jag kunna vara elak och låta dig få fundera på samma sätt som jag fick göra under flera år...  ;)

Nå, saken var ju den att jag inte längre var en "liten fjärt", det vill säga att jag inte var en svag och blyg liten rookie efter ett antal år som både officer, make och pappa.

Men att vara en "stor skit" kan också betyda olika saker i sammanhanget.

Antingen betyder det att jag är en stor skitstövel, eller så betyder det att jag har växt ifrån rookien och växt på mig.

Så vilket av de två var det, undrade jag?

Svaret var mycket enklare än vad jag trodde

Att jag var den av de två som jag ville vara.

Ibland ville jag vara den slyngeln som inte visste bättre, ibland den mogna mannen som tog ansvar.

Och man kan som svensk säga med stolthet att man är en stor skit, och annars säga med skam att man är en stor skit

Det är vad man vill vara, vad man väljer att vara, som betyder något.

Jag väljer numera att med stolthet säga att jag är en stor skit, mest för att jag har grå hår på mitt huvud som gör att jag väger runt 100kilo...ummmm?

/Tack Ilkka för din Finländska inspiration  ;)

Det är i det kärleksfyllda minnet dem man älskar finns kvar för evigt.

Vi kan alla göras odödliga genom att älska våra käraste obönhörligt, uppriktigt och innerligt. På det sättet glöms vi aldrig bort.

-Se, jag lever alltså fortfarande genom mina kära och deras kärlek, inte genom min bitterhet eller hat!

Kärleken vinner över allt och leder oss alla till evigheten, och jag tror att DET är meningen med allt.

Och om det är så eller inte skiter jag i tills den dagen motsatsen bevisats ;)

Även olycklig kärlek är kärlek.

Men där ser jag också ett bevis på hur stark kraften i kärleken är.

Kärleken går inte att bortse ifrån således.

Även när vi tror att vi har förlorat den så finns den kvar i våra hjärtan, den bara ändrar form och syfte.

Äkta kärlek, den du får när du inte får av alla och den du får när du tror du inte förtjänat den - den är mest värd.

Den är äkta och innerlig, svår och beroendeframkallande.

Den gör oss både svaga och starka, den ger oss meningen med livet.

På senare tid har jag försökt att hålla mig i från att bli för hemskt präktig och arrogant.

Det är inte min avsikt i grunden med vad jag uttrycker här på min blogg.

Jag är inte mer värd än någon annan människa, men behöver komma ihåg för mig själv hur mycket jag är värd för mig själv.

För att uppnå det så har jag bestämt att jag inte bara ska vara ärligare mot mig själv utan också lära att uppskatta mig för den jag är, istället för den jag någonsin skulle kunnat ha varit eller önskat jag skulle blivit.

"Mitt liv skulle ha blivit helt annorlunda om bara..."

Ja, det är säkert så, men vad spelar det för roll egentligen?

Livet jag lever är det jag har nu, inte det jag kunde ha fått.

Det är dessutom bara försent att ändra sitt liv, till dit man vill vara, den dagen livet är till ända.

En nära vän sa till mig - "skulle någon fråga om vårt privatliv så är svaret..skit i det du och lev längre.."

Jamen, det är väl ett jäkligt korrekt svar också, för vem tusan har någon egentlig nytta att veta något om vårt privatliv om inte bara för att skada oss?

Är man uppriktigt intresserad av sitt eget liv så är det just ens EGET liv som ska hamna i fokus, ingen annans?

Det förefaller mig märkligt hur stor uppmärksamheten ligger kring s k dokusåpor?

Har så många människor glömt bort att uppleva sitt eget liv?

Vi är alla här just nu.

Jag är nu.

Jag har fått bara EN chans att uppleva mig själv - ska jag slösa den på andra istället?

Det räcker med att vara modig nog att uppleva sitt eget liv, det kan vara svårt nog.

Det är bra med stora egon (så länge de inte drar ned andras egon) och där äger var och en av oss själva definitionen av vårt eget och andras ego.

Det är kusligt egentligen, men vi kan var och en komma att inse att vissa

s k sociala spelregler inte behöver påverka våra framgångar i livet.

Åsidosätt t ex Jantelagen så har du vunnit massor i ditt liv, utan att förstöra för någon annan.

Alla kan nämligen få vara så stora de vill om de bara vill.

Jantelagen är till för att hålla alla lika små i livet och bygger i grunden på harmfull missunsamhet.

Inget som skapar något gott alltså.

Hörde på radion en programledare som var tacksam för sin egenhet att spara ALLA kvitton. Hans hem är överfullt av kvitton, men nyligen kunde han lämna tillbaka ett par skor som gick sönder snabbt, eftersom han hade kvar kvittot uppenbarligen.

Man kan alltså antingen vara säkerhetstänkande och spara en helsickes massa kvitton som eventuellt leder till att man kanske någon gång får tillbaka lite pengar för ett par trasiga skor.

...ELLER så kan man träna sig på att hitta bra kvalitet och acceptera lite svinn, för att slippa ägna tid och energi på kvittosamlande och oron för att bli blåst.

Tja, jag funderar över hur olika vi sätter våra perspektiv och lägger upp våra liv?

I livet går det ju inte att träna sig för varje situation, men det går absolut att bestämma sig för vad och vart man vill.

Ett felaktigt beslut är ju enklare att styra upp och rätta till längs vägen och beslutet pekar åtminstone ut en riktning för mig att sträva mot.

Så, att agera eller parera, det är frågan?

Vår dåtid skapas ständigt.

När vi sorterar minnena av vår dåtid så ger vi dem ett värde som antingen hjälper eller stjälper oss i vår nutid.

När vi använder våra minnen som en lärdom att utvecklas eller för att njuta så hjälper de och stärker oss.

När vi bygger harm eller inte lär oss av minnena så begränsar de och tär på oss istället.

Bara en liten uns missunsamhet, rättvisepatos, ilska eller förebråelse stjäl energi från oss i vårt nu.

Det betyder däremot inte att vi mår bra av att försöka glömma och gå vidare från händelser som fått oss att bygga denna harm.

Det är faktiskt väldigt viktigt att ta itu med den harmen först, innan den biter oss i rumpan.

Man kan börja med att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt, och förlåta sig själv för att man tillåtit sin harm att ta plats.

Sedan kan det vara värt att förändra minnesbilden och försöka ställa sig i en position i den bilden som gör att man istället lär sig något bra för framtiden.

Det som har varit går ju inte att ändra på, bara hur vi förhåller oss till våra minnen går att förändra.

Det tror jag dessutom är ett hälsosammare val än att försöka glömma.

Mina bästa minnen värderar jag högt och faller tillbaka på för en stunds njutbar dagdrömmeri när jag finner det passande - både de minnen som härstammar från min dåtid och de jag planterar in i min framtid.

Jag tycker det är en fantastiskt rogivande känsla att ägna sig en stund till dagdrömmeri och kontemplation lite då och då, till skillnad från att förlägga min tid och energi till ånger och förebråelser.

Det jag vill minnas ska vara njutbart och inte tärande.