Jag såg på avsnitt två av ett jättetrevligt TV-program på SVT idag.

Musikmixen heter det med 1 Giant Leap av Duncan Bridgeman och Jamie Catto.

Många kloka saker uttrycktes där och blandades med skön musik från olika delar av världen.

Läraren&artisten Bhagavan Das  uttryckte i programmet en sak som jag känner starkt för. Han sa något i stil med:

Att bekymra sig är att be om någonting man inte vill ha. 

Sluta be om det du inte vill ha!

Ge dig hän bara!

Författaren Eckhart Tolle sa vidare:

Inse att våra tankeprocesser vållar dig lidande.

Att kämpa emot hjälper inte.

Man måste bli vän med smärtkroppen.

Då omvandlas den och man frigörs från den.

Komikern&skådespelaren Billy Connolly sa också:

Emotionell smärta är nog allra svårast att bli kvitt,

för den är ett självförvållat sår

Deras synsätt stämmer väl med hur jag väljer att betrakta den starka kopplingen mellan Tanke, Känsla och Kropp, som påverkar hur vi förhåller oss till oss själva och responderar med omvärlden.

Här är länken till Musikmixen-avsnitt 2 på SVT's hemsida  23:18min

(tillänglig t o m 2009-04-12)

"Det går inte!"
"Jag kan inte!"

Vad baserar du den typen av uttryck på egentligen?
Har du försökt ännu?
Om du inte har försökt så vet du ju faktiskt inte?
Om du har försökt men inte klarat av det, har du provat igen?
Om du inte har provat igen så vet du ju inte om det krävdes mer än ett försök?
Om det inte gick när du provade igen försökte du då på ett nytt sätt?

Accepterar du bara att spiken går i vid första och enda slaget...och

använder du ens en hammare egentligen?

Tomas Edison och glödlampan är en klassisk anekdot.
Efter att äntligen ha uppfunnit glödlampan efter 1000 försök blev han tillfrågad hur det kändes att ha misslyckats så många gånger i sina försök att uppfinna glödlampan.
Edison ska ha svarat trotsigt "Misslyckats!? Nej, jag har lyckats lära mig 999 olika sätt att inte göra en glödlampa"

När vi yttrar meningar med ordet "inte" så brukar det oftare handla om vår egen inställning där vi redan har gett upp innan vi ens har försökt.
För att skydda oss från smärtan av ett misslyckande så kletar vi på oss uttryck som förvarnar om vårt misslyckande i syfte att bilda ett skyddande lager för vårt känsliga ego. När vi sedan inte lyckas, som vi ju faktiskt redan i förväg hade bestämt oss för, så kan vi som förväntat briljera med "Vad var det jag sa!?" eller ägna irrelevant uppmärksamhet till omständighetsbeskrivningar.

En första förutsättning för att faktiskt lyckas är att först bestämma sig för att lyckas.

Det betyder fortfarande inte att man med all säkerhet kommer att nå dit man vill ...i första försöket...men det skadar ju inte att inrikta sig själv åt rätt håll, eller hur?
Istället för att i förväg rationlisera bort din framgång och ge upp p g a begränsade inre övertygelser,lathet eller feghet - börja med att säga Vad behöver jag för att lyckas med det här?

Få saker i livet kommer gratis - vill du något så får du baske mig vara beredd att kämpa för det!

I grunden kan vi alla hur som helst stryka ordet INTE och se hur det lilla enkla knepet snabbt börjar förbättra vårt liv. Bland annat för att det känns klart bättre att utgå ifrån att allt jag vill uppnå går att uppnå - prova själv vet ja!

Ah, lite bättre från flunsan när jag också satt och fnissade över ett par tankar igen. Det hinner bli mer funderande än vanligt när jag behöver fördriva tiden hemma som krasslig.

Jo, tror jag har läst någonstans att många människor är mer rädd för att göra bort sig än för att dö?

Det ska tydligen gälla för hela mänskligheten oavsett etnisk bakgrund, och i vissa kulturer närma sig det extrema?

Nåväl, jag är en av dem som har haft stora problem med att göra bort mig tidigare. Jag ska inte förhäva mig själv och påstå att jag är helt botad ännu, men jag har blivit ljusår bättre och fortsätter ändå att utveckla mig på området.

Genom bl a professor Lars-Eric Uneståhl så har jag tagit till mig ett mer kreativt sätt att se på saken numera.

Jag har insett att när jag gör bort mig så får det folk att skratta, och skratt vet vi ju alla både höjer stämningen och är hälsosamt.

Så, ju fler jag kan få att skratta desto större insats har jag ju gjort för mänskligheten på ett sätt, eller hur?

Det här innebär att jag nuförtiden gläds mer ju större publik jag har när jag gör bort mig, och därefter skyndsamt ser till att berätta om min fadäs för alla mina bekanta så fort det ges tillfälle.

...och det fungerar!

Folk skrattar så de viker sig när jag gör eller berättar min senaste "dumhet".

Jag brukar dessutom förlöjliga mig ytterligare för att framhäva humorn i allt.

Glädjenivån stiger ofta till taket och är en helt suverän medicin på en arbetsplats som gått i stå vad gäller humöret t ex.

Det svåra var för mig var från början att förstå att jag som person inte blivit mindre av att göra bort mig. Snarare blir jag ju större och starkare när jag nu unnar mig själv den ödmjukhet som krävs för att blottlägga mig själv på detta sätt.

Släpp taget om ditt ego och prova själv så ska du få se ;)

Njut av de skratt dina fadäser blir upphovet till och kom ihåg att skilja på dem och dig själv som person.

DU är ingen fadäs.

DU är en unik och värdefull person som ibland gör fadäser.

Dina fadäser är en tillgång för oss alla.

DU är alltså en tillgång - dela med dig av dig själv

Javisst har jag feber.

Pulserande huvudvärk och huvudet känns som att det ska sprängas varje gång jag hostar.

Bröstet bränner och mina krafter räcker i en halvtimme för varje gång jag somnat till ett par tre timmar i sträck.

Influensan har onekligen tagit ett gott grepp om mig.

...och ändå så är jag så förbannat tacksam.

 Tacksam för att jag trots allt lever och kan känna varje andetag, även om jag lider lite just nu.

April 2007 dog min mor och det vände upp och ner på allt.

Nästan exakt ett år senare (bara 10 dagars skillnad) så förlorade jag även min äldre syster.

Däremellan fler andra tragedier vilket gjort att min familj benämnt perioden som "dödens år".

Men istället för att förlora mig i sorg till de som gått bort fick jag en sån stark ingivelse att ta vara på det liv jag har och de jag älskar omkring mig

Här finner jag på något sätt roten till hur jag numera väljer att betrakta livet i en sorts tacksam förnöjsamhet och även själva anledningen till att jag vill uttrycka det på den här platsen.

Prova själv någongång att bara stanna upp och känna på varje andetag och tänka på att du KAN andas.

Ta en promenad och känn vinden smeka mellan dina fingrar och tänka på att du KAN känna vinden.

Först så finns vi inte i en evighet, sedan så gnistrar vi till för ett kort ögonblick för att till sist sluta existera i en hel evighet.

Så, varför inte ta tillvara den lilla tid vi får som gnista?

Vi har ju en hel evighet på oss att inte existera.

/Okänd

Jag fick en intressant bok av min fru igår, nu när jag valt att vila hemma från jobbet i väntan på att bli feberfri.

 Boken är  "Det var inte mitt fel" - om konsten att ta ansvar, av Ann Herberlein.

Jag har inte orkat mycket mer än att bläddra i den än så länge, men ser fram emot att fördjupa mig i den lite senare (läs. när jag blivit ännu piggare).

Det här med hur vi ser på ansvar är dock ganska intressant.

Förr i tiden förknippade jag själv ansvar med något jobbigt och skuldbelagt.

Numera så anser jag ansvar vara min rättighet som jag bara kan lura mig själv att tro jag kan göra mig av med.

När jag tar ansvar skapar jag dessutom möjligheter istället för omständigheter.

Hurdå?

Jo, genom att betrakta ansvar i allmänhet och ansvarstagande i synnerhet som en princip att ta kontroll och aktivt påverka ens eget liv. 
Oavsett om jag tar ansvar eller försöker fly från ansvar så återspeglas ju detta i mina val och handlingar. Att bara passivt låta omständigheter drabba ens liv är också en sorts handling utifrån ett val man gjort, vilket troligen utgår från ens egna begränsande övertygelser?

Att försöka undvika eget ansvar leder oundvikligen till ett liv ägnat åt projiceringar och rationaliseringar. Genom denna flykt blir man lätt ett offer som alltid har något eller någon att skylla på när livet inte flyter på som förväntat.

Att ta ansvar är för mig motsatsen till att vara den döda fisk som flyter med strömmen och som förbannar alla grundstötningar längs vägen.

Jag trivs bättre med att ta ansvar för mitt eget liv genom att stå för mina val, mitt sätt att betrakta mig själv i förhållande till omvärlden, mina handlingar och de konsekvenser jag ställs inför. Att inte skylla på något när saker inte går som jag har tänkt, utan istället anpassa mig till utfallet och se om jag kan lära mig något av det hela.

Kontentan är att jag väljer att betrakta ansvar som min rättighet, inte min skyldighet.

Jag kom ju på något så bra.
Det var en tanke jag aldrig hade haft förut.
Jag intalade mig själv att jag skulle komma ihåg min tanke, den var ju egentligen en helt briljant tanke ämnad för storverk i världen.

...men jag tappade bort den.

Nu står jag här och undrar vad min tanke var?

-Äsch, snart kommer en ny tanke!

Under tiden tänker jag fortsätta att leva och njuta av livet - det är ju inte en ny men ack så tilltalande tanke.

Självledarskapet leder mig oundvikligen till att fatta olika beslut i mitt liv, stort som smått,  utifrån viljan att njuta av livet och utvecklas.

Det är oerhört tydligt för mig att det är MINA beslut utifrån MIN vilja och ambition som definierar ett bra liv för mig.

Det betyder inte att jag utesluter eller åsidosätter andra personer, utan de är snarare en viktig del och en självklar förutsättning för min livskvalitet.

Snarare handlar det om att vara autentisk med sina egna kärnvärden, mål och drömmar, före att leva genom andra - antingen som offer eller som statist i någon annans drömmar.

Det är alltså inte en renodlad individualism utan mer ett sätt att sätta ut gränser som leder mig bort från medberoende och bördor som varken är mina eller reella.

Det blir även ett sätt att ta ansvar för mig själv i första hand och låta resten av världen ta ansvar för sig själv.

Så vi är egentligen alla alltså bara ETT beslut ifrån en ökad livskvalitet -
Vi behöver bara bestämma oss för att vi hellre vill känna oss lyckliga än olyckliga.

Det beslutet startar vår nya syn på livet
Resten är menat att vi ska ta hand om längs vägen där det verkligen behövs och är dags, inte förr och inte för någon annans skull.