Visst låter det konstigt?

Men det stämmer faktiskt. Hör här...

Det går att dela upp vår vardag i tre delar enligt en överslagsmässig 80-10-10 regel på hur vi fördelar vår energi i form av tankar, analyser och reflektioner.

80% går åt till att oroa oss och förbereda oss på saker som aldrig inträffar, är ren spekulation eller ligger långt bort från det tid&rum vi befinner oss i just nu...

10% går åt till att reflektera och gräma oss över sån't vi ändå inte kan påverka - som kommer att inträffa ändå

De sista 10% är det vi faktiskt behöver ta hand om, ta ansvar för, besluta och välja för stunden

Så, vad händer när jag släpper taget och återtar minst 40% att lägga till de sista 10%?

Helt plötsligt har jag nästan halverat energiåtgången på "irrelevanta" saker men samtidigt flerfaldigat min energitillgång för att ta hand om nuet och det jag faktiskt KAN påverka.

Ett häftigt litet trick som faktiskt fungerar om man bara ger det en chans ;)

Hösten 2006 så avslutade jag en 26-årig era av nikotinberoende.

Under flera år hade jag provat att sluta med nikotin på ett flertal olika sätt.

Aldrig framgångsrik och led av abstinensen vid varje försök att hålla upp med snusandet och rökandet.

En dag blev jag coachad och fick ett genombrott som gjorde att jag tvärslutade och inte har haft en sekund abstinens sedan dess.

Vad var det som fungerade så bra för mig då?

Det mest grundläggande vill jag tycka var sättet jag betraktade och uttryckte min avsikt.

Fram till det tillfället 2006 så hade jag alltid utgått i från att jag skulle SLUTA med nikotin.

Vad som fick mig att tippa över var att jag istället skulle BÖRJA ett liv befriad från nikotinberoende.

I ordet sluta hade jag planterat en undermedveten saknad och en sorts sorg. Den fungerade som en trigger för min beteenderelaterade abstinens.

Genom att istället använda ordet börja i min målformulering tydliggjorde jag vad jag ville åstadkomma och var jag ville föra mig, inte vad jag ville komma bort ifrån.

Jag sa samma sak egentligen, men formulerade mig på ett sätt som gjorde att jag fick med mig mitt undermedvetna också.

Så, ibland kan det vara så enkelt att vi uttrycker oss på ett sätt som inte ger oss det genombrott vi försöker uppnå.

När det händer och det sätt du hittills försökt åstadkomma förbättring inte verkar fungera - prova att byta spår .

Ibland kan det t o m vara bra att bortse från sin egen problemdefinition och istället bara gå dit man vill vara, att blicka framåt istället för bakåt.

Jag kommer ihåg hur jag för första gången använde mig av en enkel metod för att skaka av mig en smått obehaglig känsla kopplad till en vardaglig upplevelse.

För ett par somrar sedan skulle jag i intensiv fredagsrusning handla på en lokal livsmedelbutik. Jag missuppfattar en medtrafikants intentioner och känner hur nackhåren reser sig när jag upptäcker denne medtrafikant i backspegeln. Han stirrar mot mig med en arg blick och sträckt finger för att jag tydligen har "stulit" hans parkeringsplats.

Obehagligt!

Tankarna hinner rusa och snabbt inser jag två saker:

1. Det är försent att säga förlåt och försöka rädda situationen

2. Det är sannolikt att jag kommer stöta på denne arga person inne i butiken, vilket gör mig generad.

Jag känner mig obekväm när bilden av hans arga blick och det symboliska fingret går i snabb repris i huvudet.

Då kommer jag plötsligt ihåg att praktisera det jag nyss hade lärt mig - manipulation av den dåliga känsla som följer tankebilden.

Jag sluter ögonen och frammanar bilden inom mig igen, som om jag vore en TV-producent, samt fryser omedelbart den bilden inne i mitt huvud.

Nu när jag har tagit kontroll över bilden funderar jag över hur jag ska förändra den?

Då får jag en idé att sätta på det arga ansiktet en fånig kaninmask.

Visst, banalt, men effektivt för mig visar det sig.

Jag fnissar till av den komiska bilden som nu skapats, men känner av ytterligare en känslomässig "trigger" som fortsättar störa i min bild - FINGRET!

 -Så, för mitt inre så trär jag snabbt en kaninliknande handdocka över handen.

Jag betraktar bilden ett tag, leker med den och märker att när jag nu har tagit kontroll och förändrat min mentala bild av den obekväma händelsen så är det två saker som gör mig snabbt bekväm igen:

1. Den trygga känslan över att ta och behålla kontroll över min tankebild

2. Effekten av att ha ersatt de obehagliga känslorna med nya genom att bara förändra det i min minnesbild som utlöser mitt obehag.

Jag har alltså inte försökt förtränga händelsen, utan istället neutraliserat det dåliga i minnet av den.

Så, efter denna lilla tankeakrobatik så kliver jag ur bilen och med en känsla av att vara helt trygg igen.
Jag är återigen redo att möta världen med tillförsikt och sträckt rygg.

Anmärkning:

Nu är vi människor olika känsliga för audiotiv och visuell stimulans, så för den som det inte fungerar med bildförändring kan det fungera bättre med att ta kontroll över ljudet i en upplevelse.

Grunden är dock densamma - ta kontroll och förändra "paketeringen" av upplevelsen så följer känslorna med.

Att vara nervös före, under eller efter man står inför en publik är inget onaturligt eller svagt.
Det är väldigt vanligt förekommande och vi behöver egentligen inte bry oss om orsaken.

Däremot så kanske det lindrar lite att känna till att vår nervositet utgår ifrån en sorts självisk energi där vi sätter oss själva i centrum medan det borde vara vår publik som ska vara i centrum.

Vi kan alla fundera över för vilken anledning och räkning vi står inför en publik - för vår egen skull eller deras?

Att få förmånen att ha ordet, att få möjlighet att dela med sig, att skapa en resa för andra är en ynnest att både vårda och uppskatta.

Som allt annat i livet - NJUUUUT av den resan när du har chansen!

Jag har inte en aning om vad du oroar dig för och hur dina tankar far runt inom dig?

Men jag tror i varje fall på att låta gråt få fri passage när man är ledsen, men att låta oro få vänta till det verkligen är dags för den.
Ofta är vi människor så duktiga på att oroa oss INNAN det vi oroar oss för faktiskt inträffar - har du tänkt på det du med?

På det sättet riskerar vi ju faktiskt att få uppleva oron dubbelt.

Oro är ju dessutom oftast spekulation, på ett negativt sätt.
Så varför inte tillåta oss alla att spekulera positivt istället?

Den enda som bestämmer HUR jag spekulerar om mitt liv är...gissa vem? ;)

Japp - JAG!

Om jag väljer att spekulera positivt istället för negativt så har jag ju inget annat att förlora än att i värsta fall kunna säga att jag hade fel...i efterhand.

För det är först DÅ jag vet hur allt blev egentligen, eller hur ;)

Går du runt och är förbannad på någon?

Har du gått med den känslan länge också?

 ...och tror du verkligen att den personen fattar att du är förbannad på henne/honom ens?

För det första så tror inte jag, och inte många andra heller, på telepati - gör du?

För det andra så kanske den du är förbannad på helt ovetande om dina känslor, kanske skiter i dem eller VILL att du ska känna så här - oavsett vilket så blir du förloraren.

Jag brukar fråga mig själv "Vad vinner jag på att gå här och vara förbannad i efterhand?"

I 99 fall av ..hmm...99 så är svaret "Jag vinner INGET på det här!".

Allt som händer är att jag drar på mig en energiförlust som bromsar mig.

Det här behöver inte innebära att jag ska strunta i den omedelbara känslan jag får när jag tycker mig bli överkörd av någon annan.

Nej, tvärtom så ställs jag inför ett ansvarstagende mot mig själv att antingen ta itu med saken direkt med antagonisten ifråga eller att acceptera att det har hänt men sedan förlåta, skaka av mig och gå vidare.

Så...

...kasta av dig gammalt bagage och gör dig av med din frustration direkt.

Sluta gå genom livet nedtyngd, bromsad och bitter.

Börja lev och njut av livet istället och se allt det vackra som finns runt oss.

Här är ett litet klipp som jag gillar ;)

Allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut

Okänd