Till varje minne hör en känsla.

Det finns säkert de som tror att en sådan känsla inte går att förändra - eftersom den förknippas med ett minne förlagt till historien.

 - Det stämmer inte riktigt.

Dessvärre så kan känslorna i vissa minnen kladda av sig in i vårt nu när vårt undermedvetna registrerar paralleller med minnen från det förflutna.

Oftast så förstår vi alltså inte alltid varför vi responderar på ett visst sätt inför vissa situationer.

Jag ska ge ett personligt exempel:

Jag slutade som officer våren 2005.

Sensommaren/hösten samma år så noterade jag en period hos mig själv med oförklarlig nedstämdhet, en sorts sorg och känsla av att jag var på fel plats.

Jag reflekterade inte över detta nämnvärt förrän vid samma tidpunkt året därpå då samma känsla infann sig igen.

 Jag kom otroligt nog ihåg att jag hade haft samma känsla året innan och förstod att det fanns ett samband, men jag klarade först inte av att få grepp om vad det var?

Under våren 2007 engagerade jag mig i en coachutbilding hos Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro.
Där fick jag tillgång till en massa intressanta insikter och kunskaper.

När jag återigen slogs av samma nedstämdhetskänsla hösten 2007 så hade jag inom 5 minuter fått klart för mig orsaken och kommit tillrätta med den.

Jag noterade särskilt att nedstämdheten bara dök upp när jag befann mig utomhus?

Jag bestämde mig för att INTE försöka analysera detta mer utan istället förberedde jag mig på att försöka "lyssna in" mig själv så fort känslan dök upp igen. 

Så, DIREKT när känslan slog över mig som en våg nästa gång så stannade jag upp och blundade.

Omgående så flashade vissa bekanta bilder förbi för mitt inre.

- Där var det!

Jag förstod på en gång att lukten av fuktiga löv och blöt jord, den svala vinden, det lätta duggregnet handlade om något jag saknade...mina sinnen triggade igång ett minne som innehöll starka känslor.

Från 1997 till 2004 så hade jag varje sensommar/höst varit kurschef för en pansarvagnsutbildning på mitt regemente.

Det var den bästa tiden i mitt liv och det kom mitt undermedvetna ihåg!

När jag kommit underfund med detta sammanhang så fick jag en sorts kontroll över mina känslor och befriade jag mig således från nedstämdheten.

Numera så är istället höstens intryck en glad påminnelse för mig om den goda tiden som stolt kurschef och också om att jag KAN ta kontroll över mina känslominnen, bara jag tar mig tid att lyssna på mitt inre före jag försöker analysera mig själv.

Som Eckard säger i 1GiantLeap's miniTV-serie:

"I varje människa finns en kvardröjande emotionell smärta från det förflutna. Tänkandet närs av den gamla smärtan, som livnär sig på ens negativa tankar. Att kämpa emot hjälper inte. Man måste bli vän med smärtan. Se den utifrån istället för att VARA den. Då omvandlas den och man frigörs från den."

Jag är idag

Jag är som en dag som är denna Idag

Min tid här är flyktig,
tiden är det enda jag har tills min dag är till ända

För de som betydde något för mig Igår,
men som Idag ej finns mer är jag dagen efter

I denna Imorgon finns jag själv inte längre,
då det är en dag reserverad för andra.

En sak som jag har lärt mig är att när jag fokuserar på en sak jag vill uppnå så kommer de bästa resultaten då jag sätter upp ett mål för det.

 På något sätt så verkar de flesta av oss fungera på det sättet.

Ofta så tänker vi inte ens på det i vardagen, för på ett omedvetet plan så sätter vi ändå upp olika enkla mål.

Som när vi tänker på att vi ska ta oss upp på övervåningen så hamnar vi bara plötsligt där.

 Ingen gång har vi stannat till och undrat hur vi ska klara av att lyfta rätt fot och tillräckligt högt inför det första trappsteget. Kroppen vet redan vad som behöver göras när vi sätter upp vårt mål och bara leder oss dit när vi bestämt oss - och dessutom helt friktionslöst då kroppen är tränad och redan vet hur den ska bära sig åt.

En del fixerar vi de hinder som finns mellan nu och målet. Jag vill se på det lite annorlunda.

 Hinder finns det självklart, precis som att trappsteg kan vara ett hinder för den som inte tror att foten går att lyfta på.

Men jag litar på att bara jag ser till att ha rätt resurser nära mig och känner starkt för det jag vill uppnå så kommer jag ta mig dit. Jag behöver alltså inte stånga mig blodig vid de hinder jag möter och dessutom så ändrar oftast hindren karaktär när målet är tydligt förankrat.

Allt blir bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut.

Jag har sedan förra sommaren haft ett mål att må bättre genom att få upp flåset och gå ned minst 10 kilo i vikt.

Jag hade lagt en del tid åt träning på gym men sedan insett att jobbet på sågen egentligen gav mig mer förbränning.

Idag så var det nästan ett halvår sedan jag vägde mig sist...

Utgångspunkten var mina 114 kilo under augusti.

Idag väger jag 98 kilo utan att ha ändrat något på vad och hur mycket jag äter!

Skit i planer och metoder. Sätt upp mål, förankra dem känslomässigt, visualisera dem och låt din kropp få jobba ihop med ditt undermedvetna (ibland samma sak som sunda förnuftet och magkänslan) så når du långt.

Tips:

Vill man vara lite mer strukturerad så kan man dessutom träna på att visualisera mål och formulera handlingsplaner:
Visualisera och definiera målet för vad du vill uppnå och vad det är som driver dig att uppnå just det målet.
Börja därefter dela in i delmål, som små mätbara hållplatser mellan nuet och när målet ska uppnås. Börja gärna från målet och jobba  dig bakåt. Släpp taget om HUR och släpp istället fram din inre bild och känslan du vill ha. Hur'et tar du hand om senare.

När du antecknar ska alltså bilden och känslan beskrivas, inte hur du löser saker.

Alla faktabaserade och reella utmaningar du upptäcker som du känner behöver extra planering och omhändertagande noteras särskilt (t ex körkort, högskoleprov, lån, tillstånd etc) - släpp taget om dem just nu så de inte stoppar dig. Du kan ta hand om dem senare i din plan.
Fortsätt hålla kvar vid bilderna och känslorna som är viktiga för ditt "vill".

Nu när jag är över 80 är jag inte rädd för döden.

Att vara eller inte vara...

Om jag inte kunde röra mig, arbeta, höra, se, läsa varför skulle jag då leva?

Om livet är en glädje ska man leva så länge man kan

Men om det är en pina är det bättre att "inte vara".

/ Xu Yuanzhong, översättare

Ur SVT's program Musikmixen, del 6 av 7 från 1 giant leap

Jag tycker denna man pekar på något fundamentalt och ändå väldigt enkelt.

Man behöver inte flumma till allt, bara se till att skapa en mening med att leva och försök ditt bästa att skapa glädje i ditt liv, oavsett hur svårt du finner det vara.

 När jag inte längre klarar av att glädjas över livet så tar jag ju samtidigt bort meningen med att leva.

Jag behöver inte vara en överdriven optimist och drömmare.

Jag behöver inte vara rik och framgångsrik i min karrirär.

Jag behöver inte uppnå självförverkligande och leva ut alla mina drömmar.

Jag behöver inte överprestera och bli ständigt bekräftad.

Jag behöver inte se ut som en fotomodell eller ens följa modet.

Jag behöver bara hitta ett par få självklara saker som får mig att glädjas över livet.

Jag brukar börja varje dag med insikten att jag fortfarande andas, resten lägger jag på plats under dagen. Allt från nödvändigheter till det som kryddar livet lite extra.

Jag definierar TUR å ena sidan som ett för mig gynnsamt resultat av de konsekvenser jag inte kunnat ana före mina beslut och handlingar som förde mig till ett visst tid och rum.

Å andra sidan så kan jag aldrig förutsäga framtiden, bara göra val som överenstämmer med mina kärnvärden och njuta av nuet så länge jag får chansen att uppleva det.

Tänk om det vore så att vi var och en hade kontroll över de hinder som stoppar oss i livet?

Vad säger du om jag påstår att vi faktiskt HAR kontroll över våra hinder?

Det finns en enkel övning du kan göra för att ge dig lite perspektiv:

Använd en penna och dela upp en bit skrivpapper i 5 delar.

Sätt respektiv siffra som rubrik över varje del:

5 / 15 / 25 / 40 / 65.

Tänk på något du tror hårt på - en åsikt, en övertygelse - vad som helst.

Skriv in din åsikt i den del på papperet där rubriken (siffran) är närmast den ålder du har idag.

Ok, försök komma ihåg eller föreställ dig hur den åsikt du har idag såg ut/kommer att se ut under dina andra åldrar på papperet. Anteckna under respektiv del.

 -Visst har du inte alltid haft samma åsikt genom livet?

Vad säger det oss då?

Jo, det påvisar att vår "sanning" ändras i takt med att våra referensramar ändras. Vi bygger och definierar våra egna begränsande övertygelser och om vi kan bygga dem så kan vi ju ändra dem också!

Så, när vi säger "jag kan inte därför att...." så har vi alltså satt upp en egen begränsande övertygelse som oftast bygger mer på våra fördomar än empiriska bevis.

Om vi slutar ta ut våra hinder i förväg, ifrågasätter själva definitionen på de hinder vi ändå ser och istället fokuserar på vad vi vill uppnå - ja då upptäcker vi snabbt att vi uppnår gigantiskt mycket mer än vi hade vågat hoppas på.

Det finns en metafor om tio personer som klättrade uppför en klippvägg. Nedanför stod en publik och skrek saker som "Ni kommer att ramla ned!", "Det går inte att klättra uppför en sån lång och brant klippvägg!", "Vänd om innan det är försent - ni kommer att dö annars!".

En efter en antingen tappade klättrarna greppet eller valde att klättra ned igen.

Alla utom en...

Den personen tog sig hela vägen upp till toppen.

Varför då?

Jo, för den personen var döv!

Så, sluta lyssna på eländesforskaren inom dig själv och lär dig istället att spekulera positivt.

Visualisera det du vill uppnå och skapa dina minnen in i framtiden.

Se på dig själv som ostoppbar och när du väl hittar gränsen för din förmåga så har du först DÅ lärt dig var den finns och kan ta itu med det - inte förr!

Precis som de dagar som kommer och går så existerar jag i detta nu, kommer ihåg Igår och vet väldigt lite om hur det blir med Imorgon.

Jag vet att en ny dag gryr Imorgon,
vilket också ger mig tillförsikt och mening med Idag.

Jag väljer just i detta Nu hur min dag skall bli, och mina handlingar bestämmer hur morgondagen kommer att minnas mig.

Jag njuter av denna Idag,
ty vilken annan dag är väl mer lämplig?.

Måsturbera är härligt uttryck jag fått höra från Lars-Eric Uneståhl.

Ett sätt att elakt sätta fingret på hur vi så lätt sätter måste-etiketten på så många saker i vårt liv.

Men många av våra måsten är inte alltid ett måste, och vi har alltid ett val vi kan göra.

När vi förmår oss att inse detta så upptäcker vi snart att vårt liv oftast är lättare att leva utan de hinder vi själva lägger upp framför oss.

Det finns saker vi faktiskt kan ge efter på.

Finn dem, gör dig av med dem och träna dig själv på att känna igen dem i tid - innan de får stressen att krypa in under ditt skinn.