När vi tror oss veta vad som är sant och falskt så bygger vi bara det på vad vi tror oss veta just nu.

Allt eftersom vi kan få veta mer så kan alltså vår sanning ändras.

Alltså kan sanning liknas vid en förändringsbar färskvara och vara ännu ett av alla de val vi gör. Det vi kallar sanning är således inte något ristat i sten utan en definition av omvärlden som vi klarar att acceptera just nu.

När vi inser detta så blir vi fria i tanken och kan erkänna att det som nyss var sant inte längre visar sig vara det och ifrågasätta våra övertygelser.

Ska mitt liv förläggas till bitterhet, ånger och fördömanden?

Eller ska jag ta tag i mitt liv och ge den tid jag har kvar den bästa upplevelsen som jag kan välja att ha?

 Faktum är att jag ibland blir förvirrad av vad min omgivning ger för typ av signaler.

Tacksamt nog så vet jag att min omgivning faktiskt INTE bestämmer hur jag ska tycka.

Jag är den enda med makten att bestämma hur jag vill definiera mitt liv, även om det finns människor som tror och hoppas att de kan bestämma över mig, mina tyckanden och min uppfattning om mitt eget liv.

Det jag förundras över är hur många människor det finns som saknar hopp, glädje och kärlek?

Att dessa dessutom drivs att försöka förvägra andra människors lycka bara för att de själva har gett upp hoppet om ett bra liv?

Märkligt?

nåja, mitt råd är att inte låta sig dras ned av dessa defatister, att inte tappa sugen och att behålla sin kärlek till sina närmaste och till livet själv.

Vi får bara en chans - så varför ägna den åt elände när vi kan fira varje dag vi får leva!?

Peppning, bekräftelse, beröm, komplimanger - inget att vara rädd för egentligen.

Bara att komma ihåg att det inte alltid handlar om vem du är utan värdet på vad du gör som den du är

(Ett citat av mig själv faktiskt, ha ha)

Ordet egoist är inte alltid för mig i betydelsen att skita i resten av världen och bara roffa åt mig.

För min del handlar det mer om att bli tydlig mot mig själv, att älska och acceptera den jag är. Att dra de gränser jag tycker mig behöva.

Det KAN förvisso drabba andra i vissa lägen, men jag har då inte ansvaret för "de andra".

Vad nytta är jag för min omgivning om mitt ego trycks ned i ett ständigt uppoffrande och medberoende till förmån för alla andra runt mig?

- Vem ÄR jag då?

är strävan att vara:

• Framtidsorienterad

• Erfarenhetsbaserad

• Lösningsfokuserad

• Handlingsinriktad

Jag tycker personligen att det är lite för enkelt att "bara" förhålla sig optimistiskt till livet.

Det är förvisso kärnan och utgångspunkten för ett bra liv.

Samtidigt finns vissa åtaganden och ansvarstaganden som behöver särskilt omhändertagande, om man förutom en positiv livsåskådning även ska känna att man styr sitt eget liv inom dess positiva inramning.

Med andra ord så tycker jag det är bra att i grunden vara positiv, och valet står sedan till om jag vill flyta med strömmen eller om jag vill simma.

Sinnesrobönen kommer dessbättre till användning som en påminnelse att inte allt ligger inom min förmåga att påverka.

En del saker kan jag alltså bara förstå att de sker och jag behöver bara komma ihåg att släppa taget om den frustration det kan leda till.

Gråt inte över spilld mjölk

Jag mår bättre av att lägga min energi där den åstadkommer något och för mig framåt.

Leo Tolstoj hade en idé om att starta en ny egen religion utan gudsdyrkan och religiösa ceremonier. Det gick väl sådär med den saken, men åtminstone så inspirerade hans del om kärlek och medmänsklighet en viss herre vid namn Mahatma Ghandi.

Vissa behöver ha något övermänskligt inblandat för att tro på kloka och eftertänksamma filosofers och profeters budskap genom historien.

Andra kan ta till sig dessa texter att tolka som det passar dem själva.

Jag tror mig tillhöra det senare och behöver ingen Gud för att tro på kärlek, fred, medmänsklighet och eget ansvar.

Ansvaret jag har är att välja var jag vill vara och vad jag vill stå för.

Tills viss del genom vad jag säger men framförallt genom mina handlingar.

Att sortera bort fruktlösa strider och inte bekämpa smärta med mer smärta.

Att bara ta ansvar för mitt eget centrum och inte andras.

Sinnesrobönen utan Gud inblandad:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hur gärna jag än skulle vilja annat så ser världen inte ut mer än som jag själv väljer att forma och definiera den.

Jag vet alltså inte hur världen ser ut utan snarare hur jag väljer att betrakta den.

När den insikten kryper tätt inpå så känner jag mig både skrämd och lättad samtidigt.

Inte alla når lika långt som Susan Boyle i jakten på sina drömmar.

Men att ge upp innan man ens har provat och att aldrig få veta hur långt man kunde komma...bara för rädslan att misslyckas?

Tänk vad många talanger som gett upp i förtid och så många drömmar som inte jagats bara för denna rädsla för vad man ska upptäcka längs vägen.

Det är ju heller inget misslyckande att inte nå så långt man strävat efter, utan snarare så har man då lyckats finna gränsen för sin förmåga.

Många är dem som inte ens har försökt att hitta dit och minst lika många har alltså fel uppfattning av vad de egentligen klarar av.

I det militära sa vi att vi fick våra värnpliktiga att prestera deras verkliga 100 procenten av sin förmåga. Inte de 50% de sjäva trodde var deras max och inte heller de 10% deras mammor trodde var max.

Utgångspunkten var att när man var helt slut och trodde man inte kunde ge mer så var egentligen bara 50% av ens max uppnått.

Sant eller inte, men med en sådan inställning så kommer man i varje fall längre än man någonsin trott.

Det gäller inte bara fysiska prestationer utan också för de mentala.

Färgar en sådan inställning ens strävan att uppnå sina mål och drömmar så kommer man åtminstone komma längre och uppnå mer i sitt liv än då man inte ens har försökt.

En liten detalj bara - kom ihåg att njuta av resan mot drömmen, för det är minst lika viktigt som att nå fram.  ;)

Ingen är född med sina övertygelser och åsikter utan det är något vi alla skapar åt oss själva på vår resa genom livet.
De som inser detta triviala lilla faktum bjuder sig själva på en fördel mot andra = full rörelsefrihet ifrån begränsande övertygelser, statiska referensramar och (van-)föreställningar.

De av oss som dessutom är ödmjuka nog att förstå att övertygelserna vi bär på alltid kan förändras och därför också ständigt bör ifrågasättas förstår också att vi aldrig kan tappa ansiktet den gången vi ändrar vår uppfattning.

Att ändra åsikt betyder inte helt självklart att man är velig eller obeslutsam. Det kan lika gärna innebära att man har lätt för att omvärdera en situation när nya fakta presenteras. Då är det inte längre en svaghet utan snarare en styrka.

Just det där med att tappa ansiktet är för övrigt något vi var och en lägger på oss själva som ett hinder. Ingen annan ger oss den känslan, vilket samtidigt påvisar att vi är själva de enda som kan välja att sluta att ha den känslan.

En vanlig fälla många sätter sig i är att tro att åsikten beskriver vem vi är.

Det som beskriver oss är i själva verket hur vi kommit fram till vår åsikt.

Jag strävar gärna med att jobba på att positionera mig då jag känner mig obekväm i mina åsikter, så pass att jag kommer i fas med mina känslor och den omvärldsinsikt jag skapar för mig själv.

Jag jobbar ständigt på bildande av tydliga åsikter genom kaotiska inre diskussioner med mig själv,  men bara i frågor som rör&berör mig.

Jag blir oftast förvirrad när jag irrar mig iväg på dessa inre diskussioner, men efter att mitt medvetna Jag fått röra till det ett tag så brukar till slut mitt undermedvetna Jag skapa ordning.

Den andra sidan av myntet är att jag faktiskt både passivt och aktivt väljer bort frågor att ha åsikter i. Det är inget jag bekymrar mig för - det är faktiskt okej att inte ha någon åsikt förrän det känns rätt att ha en, även om detta kan vara svårt att förstå för de i min omgivning som känner sig rörda&berörda i en åsikt jag inte engagerar mig i.

Kommentar:

Läget mellan vakenheten och sömnen (precis innan man somnar alltså) bör absolut inte underskattas, eftersom det är där och då vårt medvetna Jag gör vaktavlösning med det undermedvetna Jag!

Det skulle också kunna kallas för "Heureka-läget" där många goda idéer slår ned som en blixt från klar himmel. Detta beror på att vårt undermedvetna av naturen har tilldelats gigantiskt mycket större resurser för att bearbeta, analysera och konkludera våra tankeprocesser. 

Så, precis när våra två medvetanden möts i dörren mellan vakenhet och sömn så sker en överlämning av information, ibland i form av en lösning på något som vi har gått och klurat på ett tag.

(Ett tips är att ha ett anteckningsblock&penna på sängbordet, eftersom de goda idéerna och konklusionerna ofta har en tendens att bli bortglömda när man vaknat igen)