Nej, jag vill inte påstå att jag är en överdriven optimist, även om det finns de som har kallat mig det på senare tid.

Däremot så tycker jag att jag börjar successivt lära mig att inte ta allt för givet och uppskatta mer av det lilla istället för grämas över allt det stora jag inte kommit nära ännu.

Förr reflekterade jag inte över det, men numera så förundras jag över så många problem många människor runt mig har? Det verkar som att somliga aldrig kan bli nöjda - som att de hellre spenderar sitt liv med att leta upp brister hos andra och saker hos sig själva att spy över.

Kanske jag har varit sån själv en gång?

 - Hmm, det spelar ingen roll ändå för nu är jag på den här platsen i livet och i den här betraktelsen av det.

Jag har fått höra ett uttryck en gång av en kompis som också har lite goda erfarenheter från livscoaching:

När man väl vågat sig ur sin mörka men trygga garderob av elände och känt att det kan vara värt risken att kasta sig handlöst ut bland möjligheter och positiva superlativer, ja då brukar det vara svårt att krypa tillbaka in dit igen.

Jag håller delvis med honom.

Jag tror just att vissa väljer sitt elände därför det är det enda de känner sig trygga med . Därmed tror jag också att det finns de som inte klarar av att lämna sin garderob för gott, utan istället letar sig tillbaka in dit igen när frihetskänslan blivit dem för övermäktig.

Förvisso sitter jag i skiten, men det är min egen skit som jag har valt själv!

Jag håller med dem som tycker de har rätt att få ha sitt elände ifred.

Var och en väljer själv och kan egentligen inte ta ansvar för mer än sig själv.

Så, av kärlek till mina närmaste kan jag förvisso göra vissa "uppoffringar" kring mitt eget ego för att den känslan är så stark, men ändå så måste detta i grunden utgå ifrån att jag först och främst tar hand om mig själv.

Gör jag inte det så kommer "kvarskatten" ikapp mig förr eller senare.

Den värsta sortens kvarskatt tror jag dessutom är en klassisk kvinnofälla?

Den där då man av goda skäl gör avkall av för stora delar av sitt ego - därmed kommer längre och längre bort från sig själv - för att till sist helt tappa bort sig själv och sina egna behov.

Hur lätt är det då att se positivt på livet och vara en tillgång för andra?

..nåja, jag är nöjd med mig själv och livet.

Jag är övertygad om att det på något sätt kommer smitta av sig på min omgivning på ett bra sätt.

Egentligen så är det en synnerligen bra bonus om bara EN person till kan få en bättre dag bara för att jag bedyrar att jag har en ;)

Så vacker. Får mig att tänka på min mor och syster som redan har hunnit lämnat den här världen...

Jag är idag

Jag är som en dag som är denna Idag

Min tid här är flyktig,
tiden är det enda jag har tills min dag är till ända

För de som betydde något för mig Igår,
men som Idag ej finns mer är jag dagen efter

I denna Imorgon finns jag själv inte längre,
då det är en dag reserverad för andra.

mmmmm...

En sak som jag har lärt mig är att när jag fokuserar på en sak jag vill uppnå så kommer de bästa resultaten då jag sätter upp ett mål för det.

 På något sätt så verkar de flesta av oss fungera på det sättet.

Ofta så tänker vi inte ens på det i vardagen, för på ett omedvetet plan så sätter vi ändå upp olika enkla mål.

Som när vi tänker på att vi ska ta oss upp på övervåningen så hamnar vi bara plötsligt där.

 Ingen gång har vi stannat till och undrat hur vi ska klara av att lyfta rätt fot och tillräckligt högt inför det första trappsteget. Kroppen vet redan vad som behöver göras när vi sätter upp vårt mål och bara leder oss dit när vi bestämt oss - och dessutom helt friktionslöst då kroppen är tränad och redan vet hur den ska bära sig åt.

En del fixerar vi de hinder som finns mellan nu och målet. Jag vill se på det lite annorlunda.

 Hinder finns det självklart, precis som att trappsteg kan vara ett hinder för den som inte tror att foten går att lyfta på.

Men jag litar på att bara jag ser till att ha rätt resurser nära mig och känner starkt för det jag vill uppnå så kommer jag ta mig dit. Jag behöver alltså inte stånga mig blodig vid de hinder jag möter och dessutom så ändrar oftast hindren karaktär när målet är tydligt förankrat.

Allt blir bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut.

Jag har sedan förra sommaren haft ett mål att må bättre genom att få upp flåset och gå ned minst 10 kilo i vikt.

Jag hade lagt en del tid åt träning på gym men sedan insett att jobbet på sågen egentligen gav mig mer förbränning.

Idag så var det nästan ett halvår sedan jag vägde mig sist...

Utgångspunkten var mina 114 kilo under augusti.

Idag väger jag 98 kilo utan att ha ändrat något på vad och hur mycket jag äter!

Skit i planer och metoder. Sätt upp mål, förankra dem känslomässigt, visualisera dem och låt din kropp få jobba ihop med ditt undermedvetna (ibland samma sak som sunda förnuftet och magkänslan) så når du långt.

Tips:

Vill man vara lite mer strukturerad så kan man dessutom träna på att visualisera mål och formulera handlingsplaner:
Visualisera och definiera målet för vad du vill uppnå och vad det är som driver dig att uppnå just det målet.
Börja därefter dela in i delmål, som små mätbara hållplatser mellan nuet och när målet ska uppnås. Börja gärna från målet och jobba  dig bakåt. Släpp taget om HUR och släpp istället fram din inre bild och känslan du vill ha. Hur'et tar du hand om senare.

När du antecknar ska alltså bilden och känslan beskrivas, inte hur du löser saker.

Alla faktabaserade och reella utmaningar du upptäcker som du känner behöver extra planering och omhändertagande noteras särskilt (t ex körkort, högskoleprov, lån, tillstånd etc) - släpp taget om dem just nu så de inte stoppar dig. Du kan ta hand om dem senare i din plan.
Fortsätt hålla kvar vid bilderna och känslorna som är viktiga för ditt "vill".

Nu när jag är över 80 är jag inte rädd för döden.

Att vara eller inte vara...

Om jag inte kunde röra mig, arbeta, höra, se, läsa varför skulle jag då leva?

Om livet är en glädje ska man leva så länge man kan

Men om det är en pina är det bättre att "inte vara".

/ Xu Yuanzhong, översättare

Ur SVT's program Musikmixen, del 6 av 7 från 1 giant leap

Jag tycker denna man pekar på något fundamentalt och ändå väldigt enkelt.

Man behöver inte flumma till allt, bara se till att skapa en mening med att leva och försök ditt bästa att skapa glädje i ditt liv, oavsett hur svårt du finner det vara.

 När jag inte längre klarar av att glädjas över livet så tar jag ju samtidigt bort meningen med att leva.

Jag behöver inte vara en överdriven optimist och drömmare.

Jag behöver inte vara rik och framgångsrik i min karrirär.

Jag behöver inte uppnå självförverkligande och leva ut alla mina drömmar.

Jag behöver inte överprestera och bli ständigt bekräftad.

Jag behöver inte se ut som en fotomodell eller ens följa modet.

Jag behöver bara hitta ett par få självklara saker som får mig att glädjas över livet.

Jag brukar börja varje dag med insikten att jag fortfarande andas, resten lägger jag på plats under dagen. Allt från nödvändigheter till det som kryddar livet lite extra.

Hmmm, jag har återigen konstaterat att en fysiskt krävande arbetsvecka i kombination med en ny förkylning verkar leda till att jag inte skriver värst mycket på min blogg.

Märkligt...sa jag till mig själv ironiskt.

Jag tror jag har hamnat i ett läge där jag behöver skaffa mig en billig inspelningsmanick.

Jag har MYRIADER med tankegångar som jag skulle vilja uttrycka här på bloggen....medan jag jobbar.

Dessvärre så har det på sistone blivit så att när jag kommer hem så letar jag med ljus och lykta i mitt minne för att hitta igen mina inspirerande filosofiska labyrintvandringar...bara för att istället hitta en massa tråkiga rationaliseringar och vardagligt trams.

Jag har bestämt mig för att lösa det här på något sätt.

Främst för att jag känner att jag behöver se mina "geniala" tankar på den här platsen.

Med all respekt till dig som mot förmodan läser detta - jag skriver inte här för din skull utan för min egen.

Nåväl, i morgon ska jag se till att jag känner fräsch vind mot mitt ansikte när jag susar fram nedför pisterna i Almåsa igen.

Jag känner en abstinens som borde vara sund - den som får mig att längta en hel vecka efter den där känslan av frihet och fullkomlighet.

Den jag hittar när jag står på ett par plastlägg under påverkan av gravitionskrafter och väder.

När Stenmark en gång sa "De ä bar å åk" så fångade han fler aspekter än många av oss kanske förstod då?

Det är bara att leva och njuta.

För de som tror på GUD så finns det gott om tid att leva i skärselden en hel evighet för den som vill det.

Passa på att njut nu, för vad vet vad vederfars oss i morgon egentligen!?