Jag fick en intressant bok av min fru igår, nu när jag valt att vila hemma från jobbet i väntan på att bli feberfri.

 Boken är  "Det var inte mitt fel" - om konsten att ta ansvar, av Ann Herberlein.

Jag har inte orkat mycket mer än att bläddra i den än så länge, men ser fram emot att fördjupa mig i den lite senare (läs. när jag blivit ännu piggare).

Det här med hur vi ser på ansvar är dock ganska intressant.

Förr i tiden förknippade jag själv ansvar med något jobbigt och skuldbelagt.

Numera så anser jag ansvar vara min rättighet som jag bara kan lura mig själv att tro jag kan göra mig av med.

När jag tar ansvar skapar jag dessutom möjligheter istället för omständigheter.

Hurdå?

Jo, genom att betrakta ansvar i allmänhet och ansvarstagande i synnerhet som en princip att ta kontroll och aktivt påverka ens eget liv. 
Oavsett om jag tar ansvar eller försöker fly från ansvar så återspeglas ju detta i mina val och handlingar. Att bara passivt låta omständigheter drabba ens liv är också en sorts handling utifrån ett val man gjort, vilket troligen utgår från ens egna begränsande övertygelser?

Att försöka undvika eget ansvar leder oundvikligen till ett liv ägnat åt projiceringar och rationaliseringar. Genom denna flykt blir man lätt ett offer som alltid har något eller någon att skylla på när livet inte flyter på som förväntat.

Att ta ansvar är för mig motsatsen till att vara den döda fisk som flyter med strömmen och som förbannar alla grundstötningar längs vägen.

Jag trivs bättre med att ta ansvar för mitt eget liv genom att stå för mina val, mitt sätt att betrakta mig själv i förhållande till omvärlden, mina handlingar och de konsekvenser jag ställs inför. Att inte skylla på något när saker inte går som jag har tänkt, utan istället anpassa mig till utfallet och se om jag kan lära mig något av det hela.

Kontentan är att jag väljer att betrakta ansvar som min rättighet, inte min skyldighet.

Det var kanske inte så konstigt att kroppen värkte redan i fredags kväll och att jag sovit mer än 26 timmar mellan fredag och söndag?

I natt började mitt 4-veckor långa nattskift och jag gav det ett försök, trots nära 38grader i feber.

Halvfyra i morse, efter rasten, så skickade skiftesansvarige hem mig.

När jag kom hem så la jag mig direkt och vaknade precis. Sträcksovit drygt 6timmar och nu när jag vaknat till passade jag på att kolla febern - nära 39grader!

Toalett, te, en frukt och en Alvedon, sedan tillbaks att sova lite till.

Skulle jag inte somna om så tror jag att jag ska passa på att läsa en bok eller se en film. Nåt bra ska det väl vara med att ha flunsan ;)

Jag kom ju på något så bra.
Det var en tanke jag aldrig hade haft förut.
Jag intalade mig själv att jag skulle komma ihåg min tanke, den var ju egentligen en helt briljant tanke ämnad för storverk i världen.

...men jag tappade bort den.

Nu står jag här och undrar vad min tanke var?

-Äsch, snart kommer en ny tanke!

Under tiden tänker jag fortsätta att leva och njuta av livet - det är ju inte en ny men ack så tilltalande tanke.

Vilken röst hon har!

Självledarskapet leder mig oundvikligen till att fatta olika beslut i mitt liv, stort som smått,  utifrån viljan att njuta av livet och utvecklas.

Det är oerhört tydligt för mig att det är MINA beslut utifrån MIN vilja och ambition som definierar ett bra liv för mig.

Det betyder inte att jag utesluter eller åsidosätter andra personer, utan de är snarare en viktig del och en självklar förutsättning för min livskvalitet.

Snarare handlar det om att vara autentisk med sina egna kärnvärden, mål och drömmar, före att leva genom andra - antingen som offer eller som statist i någon annans drömmar.

Det är alltså inte en renodlad individualism utan mer ett sätt att sätta ut gränser som leder mig bort från medberoende och bördor som varken är mina eller reella.

Det blir även ett sätt att ta ansvar för mig själv i första hand och låta resten av världen ta ansvar för sig själv.

Så vi är egentligen alla alltså bara ETT beslut ifrån en ökad livskvalitet -
Vi behöver bara bestämma oss för att vi hellre vill känna oss lyckliga än olyckliga.

Det beslutet startar vår nya syn på livet
Resten är menat att vi ska ta hand om längs vägen där det verkligen behövs och är dags, inte förr och inte för någon annans skull.

Visst låter det konstigt?

Men det stämmer faktiskt. Hör här...

Det går att dela upp vår vardag i tre delar enligt en överslagsmässig 80-10-10 regel på hur vi fördelar vår energi i form av tankar, analyser och reflektioner.

80% går åt till att oroa oss och förbereda oss på saker som aldrig inträffar, är ren spekulation eller ligger långt bort från det tid&rum vi befinner oss i just nu...

10% går åt till att reflektera och gräma oss över sån't vi ändå inte kan påverka - som kommer att inträffa ändå

De sista 10% är det vi faktiskt behöver ta hand om, ta ansvar för, besluta och välja för stunden

Så, vad händer när jag släpper taget och återtar minst 40% att lägga till de sista 10%?

Helt plötsligt har jag nästan halverat energiåtgången på "irrelevanta" saker men samtidigt flerfaldigat min energitillgång för att ta hand om nuet och det jag faktiskt KAN påverka.

Ett häftigt litet trick som faktiskt fungerar om man bara ger det en chans ;)

Hösten 2006 så avslutade jag en 26-årig era av nikotinberoende.

Under flera år hade jag provat att sluta med nikotin på ett flertal olika sätt.

Aldrig framgångsrik och led av abstinensen vid varje försök att hålla upp med snusandet och rökandet.

En dag blev jag coachad och fick ett genombrott som gjorde att jag tvärslutade och inte har haft en sekund abstinens sedan dess.

Vad var det som fungerade så bra för mig då?

Det mest grundläggande vill jag tycka var sättet jag betraktade och uttryckte min avsikt.

Fram till det tillfället 2006 så hade jag alltid utgått i från att jag skulle SLUTA med nikotin.

Vad som fick mig att tippa över var att jag istället skulle BÖRJA ett liv befriad från nikotinberoende.

I ordet sluta hade jag planterat en undermedveten saknad och en sorts sorg. Den fungerade som en trigger för min beteenderelaterade abstinens.

Genom att istället använda ordet börja i min målformulering tydliggjorde jag vad jag ville åstadkomma och var jag ville föra mig, inte vad jag ville komma bort ifrån.

Jag sa samma sak egentligen, men formulerade mig på ett sätt som gjorde att jag fick med mig mitt undermedvetna också.

Så, ibland kan det vara så enkelt att vi uttrycker oss på ett sätt som inte ger oss det genombrott vi försöker uppnå.

När det händer och det sätt du hittills försökt åstadkomma förbättring inte verkar fungera - prova att byta spår .

Ibland kan det t o m vara bra att bortse från sin egen problemdefinition och istället bara gå dit man vill vara, att blicka framåt istället för bakåt.

Till min fru ;)