Lars-Eric Uneståhl har visat mig på detta uttryck

"Lycka är inget du kan uppnå. Lycka är inget du kan få.

Ju mer du jagar efter lyckan desto längre bort från den kommer du.

Lyckan är alltså inget man kan äga, skapa eller förvärva
- Lycka är något man ÄR "

...och ett bra första steg tror jag är att börja le och tillåta sig att må bra :)

Nåja, videon är väl om en skitfilm, enligt min smak, men musiken är ju helt okej ;)

Jag bestämde mig för nåt år sedan att jag alltid skulle försöka le varje gång jag såg en människa i närheten av mig.

På mitt relativt nya vikariejobb på ett sågverk så har jag dessutom bestämt mig för att heja glatt på alla jag möter.

Vet du - det har blivit en helt ny stämning runt mig!?

Folk ser allmänt gladare ut och några ler ofta mot mig före jag hinner göra det själv.

En kollega på skiftet uppmärksammade i fredags när jag var såååå helt slut när vi närmade oss helgvilan att jag inte orkade le medan vi jobbade bredvid varandra.

Han såg på mig bekymrat och kommenterade det hela med "Är du less eller har det hänt nåt?"

Jag hoppade till och kom på mig själv, spände smilmusklerna med mina få återstående krafter

"Nej för tusan, bara trött efter en lång vecka. Så nu är det bara att ta i lite extra och dra upp mungiporna serru", svarade jag och blinkade med ögat mot honom.

Jag såg hans omedelbara respons där han svarade med ett brett leende och skuttade glatt tillbaka till sin arbetsstation.

Det verkar som mitt alldeles gratis leende och lika kostnadsfria hejande ger mig glada och positiva människor runt mig, som t o m bryr sig om att fråga vad som är fel när jag inte ler.

Förr, när jag nyss hade börjat på jobbet var där oftare smågnäll och trötta miner.

Nu är fler ständigt pigga i blicken och leende.

Tänk att en så enkel och billig sak kan förändra så mycket?

Tusan, jag nästan längtar till att få åka på jobbet igen, hur slitsamt det än är ;)

Så jäkla bra!

Hörde den på radio häromdagen på mitt jobbskift och höll på skratta mig fördärvad:

John vaknar mitt i natten av konstiga ljud från sin föräldrars sovrum.

Han tassar upp ur sängen och smyger iväg till deras sovrum och öppnar dörren på glänt.

John blir alldeles chockad när han ser hans föräldrar i värsta sexakten.

Johns pappa upptäcker strax att hans son står där i dörren och ser förskräckt ut. Pappan slutar dock inte "i akten" utan bara ler mot sin son och honom tummen upp.

Nästa natt vaknar istället pappan av konstiga ljud från Johns sovrum.

Pappan tassar upp ur sängen och smyger iväg till sin sons sovrum och öppnar dörren på glänt.

Johns pappa blir alldeles chockad när han upptäcker John i värsta sexakten med sin farmor.

"Vad i helvete håller du på med John!?" skriker pappan förfärat.

John slutar inte "i akten" utan bara ler och ger sin pappa tummen upp och säger sedan

"Det är inte så jävla ball längre när det är DIN morsa va!?"

...

Jag har tänkt på en sak...

Oftast när jag känner mig olycklig så är det för att jag blickar bakåt mot det jag skulle vilja haft ogjort eller ställer det som är mot vad som skulle kunnat ha varit.

Men det enda jag behöver göra för att känna mig lycklig är egentligen bara att släppa taget om det som varit, för det kan jag ändå inte ändra på, och komma ihåg att njuta av livet som jag har just NU.

Jag har uppmärksammat en sak på sistone, något som legat framför mig länge utan att jag har reflekterat över det tidigare .

Jag är säkert inte ensam om att plötsligt höra det där tickandet från väggklockan som jag oftast aldrig hör eller tänker på. Ett tu tre så blir det så tydligt och är svårt att sluta höra.

På samma sätt har jag på sistone haft svårt att släppa taget om hur så många människor sätter sig i ett tredje-person-perspektiv när känslor och upplevelser uttrycks öppet.

Är det kanske vårt omedvetna sätt att skydda oss från obehag och ansvar för oss själva, våra tankar, våra gärningar och känslor?

Så ofta hör jag i intervjuer i media och i vardagliga "fikarumssamtal" hur många människor undviker ordet Jag och istället använder Man:

"Nå, hur kändes du det när ni aldrig lyckades spräcka nollan på motståndarna, trots ert spelöverläge?"

"Man kände ju en stor frustration förståss och man undrade ju varför bollen aldrig vill stanna vid fötterna"

Jag tror på vårt undermedvetna och dess förmåga att snappa upp vårt språkbruk.
Jag tror också på kraften i att ta ansvar, på ett positivt sätt, och komma åt både känsla av kontroll och stolt styrka av att stå för det jag säger.

Prova själv!

Känn skillnaden när du byter ut ordet man till ordet Jag i de sammanhang du uttrycker dig själv och det du står för.

Jag känner i varje fall en större närhet till mig själv och blir genast kraftfullare i mina uttryck när jag slutar "gömma mig" bakom man och istället stolt och fast står för vad JAG tycker och känner.

Sjysst, inte bäst  men ok.