A little boy goes to his father and asks 'Daddy, how was I born?'  
The father answers, 'Well, son, I guess one day you will need to find out anyway!  Your Mom and I first got together in a chat room on Yahoo.  Then I set up a date via e-mail with your Mom and we met at a cyber-cafe.  We sneaked into a secluded room, where your mother agreed to a download from my hard drive.  As soon as I was ready to upload, we discovered that neither one of us had used a firewall, and since it was too late to hit the delete button, nine months later a little Pop-Up appeared that said:  

'You got Male!' 

Ingen är född med sina övertygelser och åsikter utan det är något vi alla skapar åt oss själva på vår resa genom livet.
De som inser detta triviala lilla faktum bjuder sig själva på en fördel mot andra = full rörelsefrihet ifrån begränsande övertygelser, statiska referensramar och (van-)föreställningar.

De av oss som dessutom är ödmjuka nog att förstå att övertygelserna vi bär på alltid kan förändras och därför också ständigt bör ifrågasättas förstår också att vi aldrig kan tappa ansiktet den gången vi ändrar vår uppfattning.

Att ändra åsikt betyder inte helt självklart att man är velig eller obeslutsam. Det kan lika gärna innebära att man har lätt för att omvärdera en situation när nya fakta presenteras. Då är det inte längre en svaghet utan snarare en styrka.

Just det där med att tappa ansiktet är för övrigt något vi var och en lägger på oss själva som ett hinder. Ingen annan ger oss den känslan, vilket samtidigt påvisar att vi är själva de enda som kan välja att sluta att ha den känslan.

En vanlig fälla många sätter sig i är att tro att åsikten beskriver vem vi är.

Det som beskriver oss är i själva verket hur vi kommit fram till vår åsikt.

Jag strävar gärna med att jobba på att positionera mig då jag känner mig obekväm i mina åsikter, så pass att jag kommer i fas med mina känslor och den omvärldsinsikt jag skapar för mig själv.

Jag jobbar ständigt på bildande av tydliga åsikter genom kaotiska inre diskussioner med mig själv,  men bara i frågor som rör&berör mig.

Jag blir oftast förvirrad när jag irrar mig iväg på dessa inre diskussioner, men efter att mitt medvetna Jag fått röra till det ett tag så brukar till slut mitt undermedvetna Jag skapa ordning.

Den andra sidan av myntet är att jag faktiskt både passivt och aktivt väljer bort frågor att ha åsikter i. Det är inget jag bekymrar mig för - det är faktiskt okej att inte ha någon åsikt förrän det känns rätt att ha en, även om detta kan vara svårt att förstå för de i min omgivning som känner sig rörda&berörda i en åsikt jag inte engagerar mig i.

Kommentar:

Läget mellan vakenheten och sömnen (precis innan man somnar alltså) bör absolut inte underskattas, eftersom det är där och då vårt medvetna Jag gör vaktavlösning med det undermedvetna Jag!

Det skulle också kunna kallas för "Heureka-läget" där många goda idéer slår ned som en blixt från klar himmel. Detta beror på att vårt undermedvetna av naturen har tilldelats gigantiskt mycket större resurser för att bearbeta, analysera och konkludera våra tankeprocesser. 

Så, precis när våra två medvetanden möts i dörren mellan vakenhet och sömn så sker en överlämning av information, ibland i form av en lösning på något som vi har gått och klurat på ett tag.

(Ett tips är att ha ett anteckningsblock&penna på sängbordet, eftersom de goda idéerna och konklusionerna ofta har en tendens att bli bortglömda när man vaknat igen)

Idag bestämde jag mig för att ta vårens första löpsteg.

Ett alldeles perfekt tillfälle nu när jag var ledig och utvilad samt gångvägarna i princip snöfria.

Till min förtjusning så upptäckte jag att jag kunde få på mig de löparkläder jag inte fick plats i förra sommaren.

Jag tyckte jag såg riktigt snabb ut i spegeln innan jag gav mig ut på min lilla premiärrunda.

Men så inträffade det dråpliga!

Jag möter två damer som uppenbarligen inte hade tid att maka på sig på gångvägen eftersom de var fullt fokuserade på att konversera med varandra.

Det får jag ju anta är en precis lika fullgod ursäkt som att bli befriad från ansvar vid bilkrock om man bara påvisar att man var upptagen med att lyssna på bilradion...eller?

Nå, käck som jag lurar mig själv att tro att jag är så siktar jag snabbt till vänster om detta ytupptagande par i damer för att undvika att störa dem. Jag hinner förvisso uppfatta ett lite flak av snö&is och tänker särskilt på att dra ned längden på löpstegen något för att inte halka där.

Det jag inte hade räknat med var att det relativt tjocka isflaket hade tinat underifrån, varvid dess yttersta bit knäcks när min högra fot sätts ned på den.

Min fot halkar inte utan viker sig istället pga vinkeln den brutna isbiten skapar.

Jag faller som en fura rakt ned på den grusade asfalten.

DÅ uppmärksammar faktiskt damerna mig...nåja, lite försent kan tyckas, ha ha!

Så, resterande delen av joggningen blir inte fullt så njutbar som jag hade planerat - värkande och svullen fotled på ena sidan och svidande skrapsår på andra sidan.

Tro inte att jag avvek från min målsättning för det - 30 minuters jogging skulle jag minst göra och det blev ändå 35!

På något konstigt sätt så är jag rätt nöjd ändå.

När jag summerar dagen så påminner min kropp mitt medvetande om att det känns mysigt, inte minst för att jag unnade den ett välgörande varmt Myrten-skumbad efter joggingturen samt plåstrande om skrapsåren ordentligt med kompress och plåster.

Jag tänker (och det svider lite) alltså finns jag.

Föräldraskapet tycker jag är så fantastiskt underbart.

Jag förundras fortfarande över att jag någonsin kan ha levt ett liv utan mina bägge döttrar?

 Jag älskar dessa mina barn så starkt och de ger mig så mycket tillbaka.

Idag fick jag t ex ett MMS i form av en supersöt video på mitt jollrande barnbarn, skickat från min äldsta dotter.

Jag inser att hon redan börjat inse samma saker som jag har gjort om föräldraskapet...

Senare på kvällen fick jag uppleva hur strålande min yngsta dotter var på scenen under ett uppträdande arrangerat med hennes skolklass.

De bidrar verkligen stort till att göra livet gött att leva :)

Tack för att ni blev just mina två underbara döttrar!

...så väljer jag hellre att dö levande än att dö redan död.

Varför förpesta min värdefulla och korta tid med eländesforskning?

Varför slösa bort mitt nu med ångerfullt betraktande av gårdagen?

Varför oroa mig om en morgondag jag ändå inte rår över?

Mitt liv pågår NU - inte sedan eller förr!

 Fy fasen för att dö bitter och uppgiven bara för att inte ha förstått detta enkla...brrrrr!

Inspirerande!

Till varje minne hör en känsla.

Det finns säkert de som tror att en sådan känsla inte går att förändra - eftersom den förknippas med ett minne förlagt till historien.

 - Det stämmer inte riktigt.

Dessvärre så kan känslorna i vissa minnen kladda av sig in i vårt nu när vårt undermedvetna registrerar paralleller med minnen från det förflutna.

Oftast så förstår vi alltså inte alltid varför vi responderar på ett visst sätt inför vissa situationer.

Jag ska ge ett personligt exempel:

Jag slutade som officer våren 2005.

Sensommaren/hösten samma år så noterade jag en period hos mig själv med oförklarlig nedstämdhet, en sorts sorg och känsla av att jag var på fel plats.

Jag reflekterade inte över detta nämnvärt förrän vid samma tidpunkt året därpå då samma känsla infann sig igen.

 Jag kom otroligt nog ihåg att jag hade haft samma känsla året innan och förstod att det fanns ett samband, men jag klarade först inte av att få grepp om vad det var?

Under våren 2007 engagerade jag mig i en coachutbilding hos Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro.
Där fick jag tillgång till en massa intressanta insikter och kunskaper.

När jag återigen slogs av samma nedstämdhetskänsla hösten 2007 så hade jag inom 5 minuter fått klart för mig orsaken och kommit tillrätta med den.

Jag noterade särskilt att nedstämdheten bara dök upp när jag befann mig utomhus?

Jag bestämde mig för att INTE försöka analysera detta mer utan istället förberedde jag mig på att försöka "lyssna in" mig själv så fort känslan dök upp igen. 

Så, DIREKT när känslan slog över mig som en våg nästa gång så stannade jag upp och blundade.

Omgående så flashade vissa bekanta bilder förbi för mitt inre.

- Där var det!

Jag förstod på en gång att lukten av fuktiga löv och blöt jord, den svala vinden, det lätta duggregnet handlade om något jag saknade...mina sinnen triggade igång ett minne som innehöll starka känslor.

Från 1997 till 2004 så hade jag varje sensommar/höst varit kurschef för en pansarvagnsutbildning på mitt regemente.

Det var den bästa tiden i mitt liv och det kom mitt undermedvetna ihåg!

När jag kommit underfund med detta sammanhang så fick jag en sorts kontroll över mina känslor och befriade jag mig således från nedstämdheten.

Numera så är istället höstens intryck en glad påminnelse för mig om den goda tiden som stolt kurschef och också om att jag KAN ta kontroll över mina känslominnen, bara jag tar mig tid att lyssna på mitt inre före jag försöker analysera mig själv.

Som Eckard säger i 1GiantLeap's miniTV-serie:

"I varje människa finns en kvardröjande emotionell smärta från det förflutna. Tänkandet närs av den gamla smärtan, som livnär sig på ens negativa tankar. Att kämpa emot hjälper inte. Man måste bli vän med smärtan. Se den utifrån istället för att VARA den. Då omvandlas den och man frigörs från den."