Vår dåtid skapas ständigt.

När vi sorterar minnena av vår dåtid så ger vi dem ett värde som antingen hjälper eller stjälper oss i vår nutid.

När vi använder våra minnen som en lärdom att utvecklas eller för att njuta så hjälper de och stärker oss.

När vi bygger harm eller inte lär oss av minnena så begränsar de och tär på oss istället.

Bara en liten uns missunsamhet, rättvisepatos, ilska eller förebråelse stjäl energi från oss i vårt nu.

Det betyder däremot inte att vi mår bra av att försöka glömma och gå vidare från händelser som fått oss att bygga denna harm.

Det är faktiskt väldigt viktigt att ta itu med den harmen först, innan den biter oss i rumpan.

Man kan börja med att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt, och förlåta sig själv för att man tillåtit sin harm att ta plats.

Sedan kan det vara värt att förändra minnesbilden och försöka ställa sig i en position i den bilden som gör att man istället lär sig något bra för framtiden.

Det som har varit går ju inte att ändra på, bara hur vi förhåller oss till våra minnen går att förändra.

Det tror jag dessutom är ett hälsosammare val än att försöka glömma.

Mina bästa minnen värderar jag högt och faller tillbaka på för en stunds njutbar dagdrömmeri när jag finner det passande - både de minnen som härstammar från min dåtid och de jag planterar in i min framtid.

Jag tycker det är en fantastiskt rogivande känsla att ägna sig en stund till dagdrömmeri och kontemplation lite då och då, till skillnad från att förlägga min tid och energi till ånger och förebråelser.

Det jag vill minnas ska vara njutbart och inte tärande.

DEAF WIFE ?

A man feared his wife wasn't hearing as well as she used to and he thought she might need a hearing aid. Not quite sure how to approach her, he called the family Doctor to discuss the problem.

The Doctor told him there is a simple informal test the husband could perform to give the Doctor a better idea about her hearing loss.

Here's what you do," said the Doctor, "stand about 40 feet away from her, and in a normal conversational speaking tone see if she hears you. If not, go to 30 feet, then 20 feet, and so on until you get a response."

That evening, the wife is in the kitchen cooking dinner, and he was in the den.
He says to himself, "I'm about 40 feet away, let's see what happens."
Then in a normal tone he asks, 'Honey, what's for dinner?"

No response.

So the husband moves closer to the kitchen, about 30 feet from his wife and repeats, "Honey, what's for dinner?"
Still no response.

Next he moves into the dining room where he is about 20 feet from his wife and asks, "Honey, what's for dinner?"
Again he gets no response.

So, he walks up to the kitchen door, about 10 feet away.  "Honey, what's for dinner?"
Again there is no response.

So he walks right up behind her. "Honey, what's for dinner?"

"Ralph, for the FIFTH time, CHICKEN!"

När vi tror oss veta vad som är sant och falskt så bygger vi bara det på vad vi tror oss veta just nu.

Allt eftersom vi kan få veta mer så kan alltså vår sanning ändras.

Alltså kan sanning liknas vid en förändringsbar färskvara och vara ännu ett av alla de val vi gör. Det vi kallar sanning är således inte något ristat i sten utan en definition av omvärlden som vi klarar att acceptera just nu.

När vi inser detta så blir vi fria i tanken och kan erkänna att det som nyss var sant inte längre visar sig vara det och ifrågasätta våra övertygelser.

Det har varit en lång helg med huvuddelen vackert väder.

Jag prioriterade bort några av de göråmål jag hade tänkt hinna med och hann ändå med en trevlig middag hos vänner med påföljande spel&lekar.

Tydligen så behövde min kropp mer vila än vanligt och när jag räknar ihop antalet sömntimmar så blir snittet cirka 10 timmar per natt.

Inatt ska jag jobba och känner mig fortfarande lite sömnig.

Vad bra att det var långhelg just denna helg då alltså, nu när jag behövde den där extra vilan.

Men imorgon tror jag att jag ska hinna med att prova få installerat ett nytt nätaggregat på den här datorn, gå igenom yngsta dotterns alla olika resehandlingar inför Brysselresan och plugga lite virkessorteringslära - utöver de rutinmässiga vardagssysslorna förståss ;)

Jag försöker lära mig att inte skjuta upp saker till morgondagen och samtidigt omprioritera när kroppen begär det.

En fin liten balansgång utan facit givitvis, men strävan är fortfarande att må bra i nuet utan att bygga oöverstigliga åtaganden mot framtiden.

Idag är det en sådan där dag som jag vill minnas

Idag lever jag fortfarande

Idag kan jag fortfarande välja

Idag får jag uppleva kärlek och närhet

Idag kommer jag andas den friska vårluften

Idag skiner solen därute

Idag minns jag att jag finns

Till minnet av min storasyster som gick bort i maj 2008

Till minnet av min mor som gick bort i maj 2007.

Ska mitt liv förläggas till bitterhet, ånger och fördömanden?

Eller ska jag ta tag i mitt liv och ge den tid jag har kvar den bästa upplevelsen som jag kan välja att ha?

 Faktum är att jag ibland blir förvirrad av vad min omgivning ger för typ av signaler.

Tacksamt nog så vet jag att min omgivning faktiskt INTE bestämmer hur jag ska tycka.

Jag är den enda med makten att bestämma hur jag vill definiera mitt liv, även om det finns människor som tror och hoppas att de kan bestämma över mig, mina tyckanden och min uppfattning om mitt eget liv.

Det jag förundras över är hur många människor det finns som saknar hopp, glädje och kärlek?

Att dessa dessutom drivs att försöka förvägra andra människors lycka bara för att de själva har gett upp hoppet om ett bra liv?

Märkligt?

nåja, mitt råd är att inte låta sig dras ned av dessa defatister, att inte tappa sugen och att behålla sin kärlek till sina närmaste och till livet själv.

Vi får bara en chans - så varför ägna den åt elände när vi kan fira varje dag vi får leva!?