En gammal klassiker nu även på youtube - HA HA HA!

Så länge du inte kan förlåta din nästa hans olikhet
är du fortfarande långt bort från vägen till vishet.

Fordra mycket av dig själv och vänta lite av andra,
så blir du besparad mången förargelse.

Jag kanske ogillar din åsikt,
men jag försvarar din rätt att uttala den.

Det finns mycket jag kan vara tacksam för.

En av de sakerna är att vara född i ett land som inte haft krig sedan 1814.

Så länge jag har funnits har jag aldrig svultit, blivit förföljd, torterad, eller varit hemlös.

De så kallade "problem" jag någonsin har haft kan jag nu tycka varit lyxproblem.

Jag tycker inte våra folkvalda ledare alltid fattar beslut som passar mina åsikter eller min värdegrund.

Men det betyder inte att de alltid fattar fel beslut. "FEL" är ett ord som utgår från en själv.

Tycka vad man vill så lever jag ändå i ett land som än så länge är relativt tryggt. Inte alltid perfekt, men ändå i jämförelse klart mycket bättre än det var för mina förfäder på många sätt.

Jag är stolt över att leva i Sverige, en del av Europa-Världen-Universum.

Det tillhör mitt liv att leva här och jag tycker det är vackert här också.

Vårt folk är vackert på många sätt, precis som vår natur och många av de värderingar som vi delar.

Jag är inte rädd för invandring, utan blir stolt över att se hur många andra människor från världens olika hörn som väljer MITT land att skapa en bra framtid i. Det måste väl ändå betyda att vårt land står för en så pass hög livskvalitet att fler än bara vi som redan bor här vill bo här också?

Jag är inte rädd och otrygg som svensk, till skillnad för de som antingen skriker ut sitt hat mot "främlingar" eller som tassar på tårna i sin "baklänges rasism" av rädsla för att utpekas som främlingsfientlig.

Jag välkomnar de som vill och orkar leva med ett så svårmodigt folk som oss svenskar.

Visst bör vi förbättra saker med vårt land.

Att vi kan förändra och förbättra är även det ett privilegium för de som lever i ett så pass bra land som vårt. Det finns länder som inte tillåter förändring, men Sverige tillhör dessbättre inte längre den kategorin.

När vi klagar över vårt land så kan vi vara glada över att vi faktiskt får klaga och kräva åtgärder.

Så. jag firar gärna Sveriges nationaldag och gläds över vår vackra fana - symbolen för ett fritt land som försöker sitt bästa att tillvarata våra mänskliga rättigheter så gott det kan, för att det kan.

Vi behöver bara komma ihåg att vårt land inte är ett väsen i sig - vi ALLA skapar landet och hur det tar hand om oss.

Vårt land är vi själva.

"Du gamla du fria!"

Ok, så hur sätter man upp mål här i livet?

 -Nå, metoderna varierar från person till person anar jag.

Kanske handlar det snarare om att ställa in sitt fokus på ett sätt som åstadkommer ens vilja bättre än vad man är van vid?

Många fastnar i "hur" istället för i "vad".

Vår kapacitet är oftast avsevärt mycket större än vi någonsin törs tro.

Ibland blir vi också osäkra när vi engagerar oss i det lilla, fastän det ofta kan vara det som förändrar det stora.

Att sätta mål är faktiskt inget konstigt för oss egentligen, men många av oss blir stela och/eller krånglar till det när vi föreställer oss själva uttrycket "sätta upp personligt mål"

 Det blir lätt så krångligt och tilltrasslat då.

Men ändå så sätter vi ju ständigt upp mål i vår vardag utan att reflektera över detta. Antagligen för att de flesta av oss inte ens vet att det t ex är ett mål att ta sig från en våning till en annan?

- jomen, just så trivialt är det ofta!

Nå, att förflytta min kropp från nedervåningen i mitt hem till övervåningen sker oftast utan att jag ens tänker på det.

Samtidigt så lär detta mig att förstå grundprincipen för att sätta upp mål i mitt liv.

Först så kommer jag på att jag vill ta mig till övervåningen (reflektion, övervägande och känsla).

Sedan så blinkar övervåningen till blixtsnabbt som en inre bild (visulisering av målet jag vill uppnå - "minnesbild av framtiden")

Därefter så bestämmer jag mig och börjar röra mig mot trappan till övervåningen (beslut och initiering av beslut)

Slutligen så stegar jag upp för trappan till övervåningen (genomförande och uppföljning).

Ok, så vad händer om det visar sig att någon har ställt en stol i trappan?

Hur löser jag det?

Låt oss fundera på det en stund...

...Du har säkert kommit på din egen smarta lösning nu, eller hur?

Nå, men saken är den att vi vanligtvis enkelt tar hand om denna sortens hinder på vägen när de uppstår, men sällan när vi sätter mål för våra liv.

Då fastnar vi istället lätt i funderingar "tänk om det står en stol i vägen när jag ska uppför trappan?".

Vi är alltså oftast duktiga på att engagera oss i både sannolika och osannolika hinder INNAN de uppstår istället för att ta hand om de hinder vi möter när de faktiskt är där.

Det är det jag menar att vi ofta fastnar i "HUR" istället för vad.

När vårt "VAD" är att ta oss till övervåningen så ser vi det och bara gör det, utan att fundera över vilka hinder som skulle kunna uppstå eller stirra oss blinda på vilken fot som ska lyftas för det första trappsteget o s v.

När du vet vad du vill - se det och börja ta dig dit, resten blir att ta hand om på vägen!

..och kom ihåg att njuta av resan mot ditt mål och dina drömmar, för resan är trots allt viktigare än att komma fram... ;)

Allt blir bra till slut

och blir det inte bra så är det inte slut

Hela min grundtes om hur jag vill förhålla mig till mig själv och mitt liv förklaras så klockrent i den här artikeln av Scott Campbell.

Citat ur artikeln:

[..."The 'pill' of assuming personal responsibility for my life was a hard one for me to swallow, but I realized that unless I accepted at a deep level that I was responsible for how I had responded to what had happened to me, I would forever be a captive of my past. But if I could accept that I had chosen my response, I was now free to choose a different one." ...]

/ Scott Campbell

-> Läs hela artikeln här <-

Om du tänker för länge på nästa steg,
kommer du att tillbringa livet stående på ett ben.

Var inte rädd för det långsamma framåtskridandet,
var bara rädd för stillaståendet.

Det finns inget annat misslyckande
än att sluta försöka.

Nåja, men yngsta dottern följer i alla fall med sin moster på en besöksresa till hennes hem i Belgien.

Hon flyger ut om ett par timmar och blir borta en hel vecka...den lilla skitungen, ha ha!

Jag är så glad för hennes skull!

Hon får uppleva flygning för första gången i hennes liv och får komma att besöka ett annat land.

Vissa upplevelser får jag bara vara glad att mina barn får fastän jag själv inte får vara med.

Det tillhör också det goda med att vara en lycklig förälder.

Livet är inte de dagar som gått

utan de dagar man minns.

/Pavlenko