VIsst, jag flamsar runt i mina filosofiska tankevandringar varje dag - så är det!

Men om någon har fått för sig att jag försöker lära andra att leva sina liv - att jag står här och försöker vara någon patetisk besserwisser...nå, där är inte jag utan det får stå för DIG!

Jag har mina "demoner" jag också, helt klart.

Det är bara det att jag kommer från en utgångspunkt i livet där jag förr inte uppskattade livet och döden som jag gör idag.

Någonstans på vägen så tappade jag bort känslan av odödlighet och nu senast också känslan av att behöva hitta mening och brister i mitt liv.

Jag skiter faktiskt i hur andra tar eller inte tar ansvar för sina liv.

Jag vill bara uttrycka att jag har nått min egen frälsning, inte till någon religion utan till livet/kärleken/egot.

Jag har insett att jag bara får ett liv ( som det här) och att det är slöseri med den korta tid jag får i jordelivet att gå runt och gnälla över det.

Att jag sedan "flamsar runt" i amatörmässiga filosofier förringar inte det faktum att jag är nöjd med livet som det är - med eller utan mina demoner.

Jag har ändå världen och mitt eget liv i min egen hand - så det så! ;)

Nej, jag vill inte påstå att jag är en överdriven optimist, även om det finns de som har kallat mig det på senare tid.

Däremot så tycker jag att jag börjar successivt lära mig att inte ta allt för givet och uppskatta mer av det lilla istället för grämas över allt det stora jag inte kommit nära ännu.

Förr reflekterade jag inte över det, men numera så förundras jag över så många problem många människor runt mig har? Det verkar som att somliga aldrig kan bli nöjda - som att de hellre spenderar sitt liv med att leta upp brister hos andra och saker hos sig själva att spy över.

Kanske jag har varit sån själv en gång?

 - Hmm, det spelar ingen roll ändå för nu är jag på den här platsen i livet och i den här betraktelsen av det.

Jag har fått höra ett uttryck en gång av en kompis som också har lite goda erfarenheter från livscoaching:

När man väl vågat sig ur sin mörka men trygga garderob av elände och känt att det kan vara värt risken att kasta sig handlöst ut bland möjligheter och positiva superlativer, ja då brukar det vara svårt att krypa tillbaka in dit igen.

Jag håller delvis med honom.

Jag tror just att vissa väljer sitt elände därför det är det enda de känner sig trygga med . Därmed tror jag också att det finns de som inte klarar av att lämna sin garderob för gott, utan istället letar sig tillbaka in dit igen när frihetskänslan blivit dem för övermäktig.

Förvisso sitter jag i skiten, men det är min egen skit som jag har valt själv!

Jag håller med dem som tycker de har rätt att få ha sitt elände ifred.

Var och en väljer själv och kan egentligen inte ta ansvar för mer än sig själv.

Så, av kärlek till mina närmaste kan jag förvisso göra vissa "uppoffringar" kring mitt eget ego för att den känslan är så stark, men ändå så måste detta i grunden utgå ifrån att jag först och främst tar hand om mig själv.

Gör jag inte det så kommer "kvarskatten" ikapp mig förr eller senare.

Den värsta sortens kvarskatt tror jag dessutom är en klassisk kvinnofälla?

Den där då man av goda skäl gör avkall av för stora delar av sitt ego - därmed kommer längre och längre bort från sig själv - för att till sist helt tappa bort sig själv och sina egna behov.

Hur lätt är det då att se positivt på livet och vara en tillgång för andra?

..nåja, jag är nöjd med mig själv och livet.

Jag är övertygad om att det på något sätt kommer smitta av sig på min omgivning på ett bra sätt.

Egentligen så är det en synnerligen bra bonus om bara EN person till kan få en bättre dag bara för att jag bedyrar att jag har en ;)