Igår gick jag, frugan och svärmor iväg på Wendlas vårshow på Storsjöteatern, där min dotter deltar som danserska.

Jag fick vänta ända till efter till andra halvlek innan min lilla (nåja) sötis dök upp på scenen.

Det var ett helt år sedan senast jag hade nöjet att se henne dansa inför publik. Visst har hon visat lite smakprov på danseriet hemma under året, men det blir liksom inte samma sak och jag blev mer överraskad än jag hade förväntat.

Inte nog med att tjejen växt så alldeles förbolt, hon har ju dessutom tränat och utvecklats fantastiskt mycket som scenvan dansare från förra säsongen!

Megastor WOW-faktor och jag kunde sitta och mysa över den bomullslena förnimmelsen om att där var MIN dotter och att hon sannerligen rockar fett på scenen!

-Är jag den stolta pappan eller inte?  ;)

Efter att ha sovit gott och länge hela helgen så blev natten mot söndag kort av någon anledning?

Till min stora glädje så fick mina trötta ögon bevittna en bombastisk solnuppgång under bilturen österut till morgonskiftet på sågverket.

Sista delen av färden sker längs Indalsälven och den gul-orange lysande morgonsolen la upp ett skimmer över den isfria älven och dess omgivande skogsbeklädda dalgång.

-Helt enkelt magiskt vackert!

På vägen hem fanns inte ett enda moln på himmelen och våren kändes så påtaglig.

När jag närmade mig stadsgränsen och befann högt uppe på åskanten kallad Odensberg fick jag mig nästa bombastiska upplevelse.

Långt därborta i väster kunde jag klart se de snöbeklädda topparna på Oviksfjällen belysas av den starkt lysande solen.

-En syn för gudar!

Jag förstår att det finns folk som betalar för att få uppleva dessa vackra företeelser och är därför än mer tacksam att jag lever där de finns!

Psst! Det är nog bäst att inte nämna detta för Skatteverket för då kanske de vill skattebelägga dessa livets förmåner ;)

Be inte om det du inte vill ha

Precis så är det och jag har återigen fått kvitto på hur onödigt slöseri med tid och energi det är att oroa sig.

Samtidigt så känns det ganska bra att jag fortfarande har massor kvar att lära mig själv om mig själv.

Om jag aldrig hade några situationer i livet som jag behöver lära mig av - tänk vad sömnigt och intetsägande livet skulle bli då, ha ha!

Hur som helst så leder inte branden på sågverket till min uppsägning - inte ännu i varje fall.

Fram till något sådant mot förmodan skulle hända så fortsätter jag uppskatta jobbet jag faktiskt har. Därmed kan jag också fortsätta träna mig på att inte oroa mig för att förlora det.

Dessutom så kör skiftesledaren så hårt med mig i min upplärning till virkessorterare som jag önskar, och därför finns det inte heller så mycket tid för eftertanke just nu.

Ingen pardon, utan pang på rödbetan bara - learning the hard way, without any painkillers, just as I prefer it   ;)

Tja, livet måste vara rätt okej för de flesta jag möter då det största samtalsämnet just nu verkar handla om värmen, solen och vinterdäck eller inte?

Tidningarnas mantran om finanskris har nått en punkt där färre lösnummerköpare än det är lönsamt bryr sig, så de istället desperat klänger sig fast vid krystade "Robinson-skandaler".

Och hur kan ju livet te sig svårt när solen skiner om dagarna, fåglarna kvittrar på mornarna och dygnet blir längre?

Till och med de som försöker frottera sig i elände får svårt att skapa sig övertygande anledningar när solstrålarna och värmen så förföriskt sätter sprutt på glädje- och kärlekshormonerna.

Det är så här jag vill att våren skall vara, trots den framtöade hundskiten vissa hundägare så omsorgsfullt har lämnat till omvärlden (host-uörk!), och jag sträcker ut armarna med djupa andetag av välbehag i den (relativt) fräscha vårluften!

Nu har jag precis fått en tidsbegränsad heltidsanställning på sågen och har följdaktligen avanmält mig som arbetslös till sista augusti.

...och nu så händer detta:

Sågen brinner!

Nå, det ordnar sig nog och blir bra till slut och blir det inte bra så är det inte slut... HA, HA!

En tobaksanvändare kan säga Jag vill verkligen sluta men menar oftast Jag önskar att tobaken inte förgiftade mig.

En tobaksanvändare kan säga Jag drar i mig ganska lite nuförtiden och använder mest bara light men glömmer att avsluta meningen med det underförstådda så nu är det lugnt att jag ökar intaget igen.

En tobaksanvändare kan bekymmersamt säga Jag fixar inte abstinensen utan väljer hellre vägen mot den kvalfyllda död i KOL eller lungcancer som troligen väntar med en avvärjande känsla av immunitet.

En tobaksanvändare kan säga Jag kan sluta när jag vill men lägger ändå inte märke till att en ny cigarett är tänd i mungipan, eftersom beteendet sitter så djupt inrotat att medvetandet inte ens registrerar detta.

Alla liknande föreställningar är bara olika sätt att vara falsk mot sig själv genom att mixtra med sin egen självbild för att den inte ska kännas alltför obekväm.

Många blir förbannade när de blir påkomna i sin falska självbild, andra ignorerar det och en del fattar inte bättre.

Lämpligt kan vara att först och främst acceptera att man faktiskt brukar tobak.

Kan man erkänna det för sig själv (och andra) så skapar man en ärligare utgångspunkt. Man är fortfarande fri att sedan att njuta av sitt tobakbruk fullt ut om man vill och slipper samtidigt leva med sin förnekelse. Bara att vara ärlig mot sig själv och njuta minskar antagligen risken för allvarliga sjukdomar något och ökar beslutsamheten om att leva ett bra liv, även om det kanske blir kortare än det kunnat ha blivit utan tobaken.

Vill man verkligen sluta med tobak så vill man inte sluta med tobak utan man vill egentligen bli fri från giftet som förleder en att tro den är ens vän. Vi vet ju ändå med förståndet att den i själva verket är en manipulativ j--la mördare, men behöver hjälp att föstå det känslomässigt också.

I meningsuppbyggnaden "sluta med" gömmer vi dessutom ett illfult litet ankare i form av saknad, i motsats till "befria sig från" som bara är befriande.

Jag befriade mig själv hösten 2006 efter 26 års fångenskap och mitt liv HAR blivit bättre.

Idag bestämde jag mig för att ta vårens första löpsteg.

Ett alldeles perfekt tillfälle nu när jag var ledig och utvilad samt gångvägarna i princip snöfria.

Till min förtjusning så upptäckte jag att jag kunde få på mig de löparkläder jag inte fick plats i förra sommaren.

Jag tyckte jag såg riktigt snabb ut i spegeln innan jag gav mig ut på min lilla premiärrunda.

Men så inträffade det dråpliga!

Jag möter två damer som uppenbarligen inte hade tid att maka på sig på gångvägen eftersom de var fullt fokuserade på att konversera med varandra.

Det får jag ju anta är en precis lika fullgod ursäkt som att bli befriad från ansvar vid bilkrock om man bara påvisar att man var upptagen med att lyssna på bilradion...eller?

Nå, käck som jag lurar mig själv att tro att jag är så siktar jag snabbt till vänster om detta ytupptagande par i damer för att undvika att störa dem. Jag hinner förvisso uppfatta ett lite flak av snö&is och tänker särskilt på att dra ned längden på löpstegen något för att inte halka där.

Det jag inte hade räknat med var att det relativt tjocka isflaket hade tinat underifrån, varvid dess yttersta bit knäcks när min högra fot sätts ned på den.

Min fot halkar inte utan viker sig istället pga vinkeln den brutna isbiten skapar.

Jag faller som en fura rakt ned på den grusade asfalten.

DÅ uppmärksammar faktiskt damerna mig...nåja, lite försent kan tyckas, ha ha!

Så, resterande delen av joggningen blir inte fullt så njutbar som jag hade planerat - värkande och svullen fotled på ena sidan och svidande skrapsår på andra sidan.

Tro inte att jag avvek från min målsättning för det - 30 minuters jogging skulle jag minst göra och det blev ändå 35!

På något konstigt sätt så är jag rätt nöjd ändå.

När jag summerar dagen så påminner min kropp mitt medvetande om att det känns mysigt, inte minst för att jag unnade den ett välgörande varmt Myrten-skumbad efter joggingturen samt plåstrande om skrapsåren ordentligt med kompress och plåster.

Jag tänker (och det svider lite) alltså finns jag.

Föräldraskapet tycker jag är så fantastiskt underbart.

Jag förundras fortfarande över att jag någonsin kan ha levt ett liv utan mina bägge döttrar?

 Jag älskar dessa mina barn så starkt och de ger mig så mycket tillbaka.

Idag fick jag t ex ett MMS i form av en supersöt video på mitt jollrande barnbarn, skickat från min äldsta dotter.

Jag inser att hon redan börjat inse samma saker som jag har gjort om föräldraskapet...

Senare på kvällen fick jag uppleva hur strålande min yngsta dotter var på scenen under ett uppträdande arrangerat med hennes skolklass.

De bidrar verkligen stort till att göra livet gött att leva :)

Tack för att ni blev just mina två underbara döttrar!