...så väljer jag hellre att dö levande än att dö redan död.

Varför förpesta min värdefulla och korta tid med eländesforskning?

Varför slösa bort mitt nu med ångerfullt betraktande av gårdagen?

Varför oroa mig om en morgondag jag ändå inte rår över?

Mitt liv pågår NU - inte sedan eller förr!

 Fy fasen för att dö bitter och uppgiven bara för att inte ha förstått detta enkla...brrrrr!

Så var det ju idag, för övrigt en helt strålande dag i skarpt solsken, att jag hade jobbat klart för dagen.

Jag kände redan hur skönt det skulle vara att för en gångs skull få komma hem utan några som helst planerade göromål. Jag bestämde mig för att jag efter en uppfräschande dusch skulle få sätta mig ned en stund med en god kopp te i solen innan middagen.

Väl hemma efter 5 mils körning från jobbet så ringer min jobbarkompis på det andra skiftet och undrar om jag har tagit hans arbetsjacka.

Tänka sig att jag hade det!? I brådskan att få komma hem och njuta en liten stund så hade jag slitit med mig hans jacka istället för min egen.

Dessvärre så fanns ju kollegans bil-och hemnycklar i jackfickorna.

Det var bara att sätta sig i bilen och ta en liten tiomilatur för att byta jackor med varandra.

Så blev det alltså med den vilan hemma, ha ha!

Men tro inte att jag lät mig slösa bort min chans och låta negativa känslor förstöra min stund.

Jag gjorde det bästa av situationen och passade på att njuta av att få sitta ned en stund i solen....i bilen.

Förvisso utan koppen te, men det bytte jag till ett litet glas rött vin till middagen istället.

Allt blev inte som jag hade tänkt mig, men inte därför dåligt.

Jag vet ju numera att jag inte ska be om det jag inte vill ha och istället sträva efter att nå dit jag vill...på olika sätt.

Det är skillnad på att uppleva känslan och att skapa känsla för upplevelsen.

Det var ju som vanligt en tuff och intensiv arbetsvecka senast - precis som jag vill ha det. ;)

Nackdelen var att jag inte hann umgås med min dotter något.

På eftermiddagsskiftet så blir det nämligen så att jag kommer hem när hon redan har hunnit somna och jag vaknar nästa dag när hon redan hunnit gå till skolan.

Så...jag längtade oerhört att få lite tid med henne och det fick jag.

 Igår blev det lite promenerande i solskenet på förmiddagen och senare mest familjemys i soffan med äta gott&TV.

Idag hann vi minsann både med att åka lite utförsåkning i Almåsa och sedan lite bowling.

Den här veckan blir det förmiddagsskiftet, så nu blir det några timmar på eftermiddagen tillsammans varje dag.

Bara att kunna få äta middag tillsammans är värt mycket.

Det verkar som att det kan vara ett bra sätt att uppskatta tiden med sina kära mer genom att göra tiden mer dyrbar och inte ta allt för givet jämt?

...tusan, dags att göra mig ordning för sängång - ska upp 04:15.

-Suss gott på mig och kom ihåg att vara nöjd över ännu en bra helg!

VIsst, jag flamsar runt i mina filosofiska tankevandringar varje dag - så är det!

Men om någon har fått för sig att jag försöker lära andra att leva sina liv - att jag står här och försöker vara någon patetisk besserwisser...nå, där är inte jag utan det får stå för DIG!

Jag har mina "demoner" jag också, helt klart.

Det är bara det att jag kommer från en utgångspunkt i livet där jag förr inte uppskattade livet och döden som jag gör idag.

Någonstans på vägen så tappade jag bort känslan av odödlighet och nu senast också känslan av att behöva hitta mening och brister i mitt liv.

Jag skiter faktiskt i hur andra tar eller inte tar ansvar för sina liv.

Jag vill bara uttrycka att jag har nått min egen frälsning, inte till någon religion utan till livet/kärleken/egot.

Jag har insett att jag bara får ett liv ( som det här) och att det är slöseri med den korta tid jag får i jordelivet att gå runt och gnälla över det.

Att jag sedan "flamsar runt" i amatörmässiga filosofier förringar inte det faktum att jag är nöjd med livet som det är - med eller utan mina demoner.

Jag har ändå världen och mitt eget liv i min egen hand - så det så! ;)

Nej, jag vill inte påstå att jag är en överdriven optimist, även om det finns de som har kallat mig det på senare tid.

Däremot så tycker jag att jag börjar successivt lära mig att inte ta allt för givet och uppskatta mer av det lilla istället för grämas över allt det stora jag inte kommit nära ännu.

Förr reflekterade jag inte över det, men numera så förundras jag över så många problem många människor runt mig har? Det verkar som att somliga aldrig kan bli nöjda - som att de hellre spenderar sitt liv med att leta upp brister hos andra och saker hos sig själva att spy över.

Kanske jag har varit sån själv en gång?

 - Hmm, det spelar ingen roll ändå för nu är jag på den här platsen i livet och i den här betraktelsen av det.

Jag har fått höra ett uttryck en gång av en kompis som också har lite goda erfarenheter från livscoaching:

När man väl vågat sig ur sin mörka men trygga garderob av elände och känt att det kan vara värt risken att kasta sig handlöst ut bland möjligheter och positiva superlativer, ja då brukar det vara svårt att krypa tillbaka in dit igen.

Jag håller delvis med honom.

Jag tror just att vissa väljer sitt elände därför det är det enda de känner sig trygga med . Därmed tror jag också att det finns de som inte klarar av att lämna sin garderob för gott, utan istället letar sig tillbaka in dit igen när frihetskänslan blivit dem för övermäktig.

Förvisso sitter jag i skiten, men det är min egen skit som jag har valt själv!

Jag håller med dem som tycker de har rätt att få ha sitt elände ifred.

Var och en väljer själv och kan egentligen inte ta ansvar för mer än sig själv.

Så, av kärlek till mina närmaste kan jag förvisso göra vissa "uppoffringar" kring mitt eget ego för att den känslan är så stark, men ändå så måste detta i grunden utgå ifrån att jag först och främst tar hand om mig själv.

Gör jag inte det så kommer "kvarskatten" ikapp mig förr eller senare.

Den värsta sortens kvarskatt tror jag dessutom är en klassisk kvinnofälla?

Den där då man av goda skäl gör avkall av för stora delar av sitt ego - därmed kommer längre och längre bort från sig själv - för att till sist helt tappa bort sig själv och sina egna behov.

Hur lätt är det då att se positivt på livet och vara en tillgång för andra?

..nåja, jag är nöjd med mig själv och livet.

Jag är övertygad om att det på något sätt kommer smitta av sig på min omgivning på ett bra sätt.

Egentligen så är det en synnerligen bra bonus om bara EN person till kan få en bättre dag bara för att jag bedyrar att jag har en ;)

Hmmm, jag har återigen konstaterat att en fysiskt krävande arbetsvecka i kombination med en ny förkylning verkar leda till att jag inte skriver värst mycket på min blogg.

Märkligt...sa jag till mig själv ironiskt.

Jag tror jag har hamnat i ett läge där jag behöver skaffa mig en billig inspelningsmanick.

Jag har MYRIADER med tankegångar som jag skulle vilja uttrycka här på bloggen....medan jag jobbar.

Dessvärre så har det på sistone blivit så att när jag kommer hem så letar jag med ljus och lykta i mitt minne för att hitta igen mina inspirerande filosofiska labyrintvandringar...bara för att istället hitta en massa tråkiga rationaliseringar och vardagligt trams.

Jag har bestämt mig för att lösa det här på något sätt.

Främst för att jag känner att jag behöver se mina "geniala" tankar på den här platsen.

Med all respekt till dig som mot förmodan läser detta - jag skriver inte här för din skull utan för min egen.

Nåväl, i morgon ska jag se till att jag känner fräsch vind mot mitt ansikte när jag susar fram nedför pisterna i Almåsa igen.

Jag känner en abstinens som borde vara sund - den som får mig att längta en hel vecka efter den där känslan av frihet och fullkomlighet.

Den jag hittar när jag står på ett par plastlägg under påverkan av gravitionskrafter och väder.

När Stenmark en gång sa "De ä bar å åk" så fångade han fler aspekter än många av oss kanske förstod då?

Det är bara att leva och njuta.

För de som tror på GUD så finns det gott om tid att leva i skärselden en hel evighet för den som vill det.

Passa på att njut nu, för vad vet vad vederfars oss i morgon egentligen!?

Igår blev det en kort tur med yngsta dottern i Litsbacken.

Idag blev det istället en heldag i Almåsa...och vilket smultronställe det visade sig vara!

Utförsåkning på ett opretentiöst sätt utan köer och ändå med flera åkalternativ.

180 spänn för ett heldagskort - bara det var en trevlig överraskning.

 Men bäst av allt är ändå att det inte tar mer än 40 minuter med bilen dit från Östersund.

Vårt äventyr blev ett mentalt balsam där även kroppen fick sin beskärda del av gracen.

 Jag känner att beslutet blir lätt att jag ska sova gott ikväll och komma på jobbet rejält nyladdad imorgon.

Ja, i de val jag gör så ingår det även att välja bort.

- Till exempel så verkar det ha varit ett mycket bra tillfälle att lämna denna blogg åt sitt öde ett par dagar eftersom den ändå verkar ha legat nere pga av tekniska problem stundtals de senaste dagarna?

Den här veckan har jag istället valt att lägga all min tid på jobb, sömn och döttrar.

Min äldsta dotter hade tagit med sig mitt första barnbarn från Göteborg - UNDERBART!

...så, den knappa tid jag har haft mellan jobbet och sovandet har jag tillägnat fokus på växelvis min yngsta och min äldsta.

Det är ju lika viktigt för mig att fatta beslut om att välja bort när jag vet vad jag vill. Utan det ställningstagandet så leder jag mig in i en tankefälla av tveksamhet, betänklighet och dåligt samvete.

Det här är ett trivialt exempel på ansvarstagande i vardagen.

- Att stå för de beslut jag tar där det ingår att ta ansvar för det jag väljer att välja bort.

Det blir så mycket lugnare i sinnet på det här sättet, plus att det ger mig en skön och stärkande känsla, istället för en gnagande.