Vår dåtid skapas ständigt.

När vi sorterar minnena av vår dåtid så ger vi dem ett värde som antingen hjälper eller stjälper oss i vår nutid.

När vi använder våra minnen som en lärdom att utvecklas eller för att njuta så hjälper de och stärker oss.

När vi bygger harm eller inte lär oss av minnena så begränsar de och tär på oss istället.

Bara en liten uns missunsamhet, rättvisepatos, ilska eller förebråelse stjäl energi från oss i vårt nu.

Det betyder däremot inte att vi mår bra av att försöka glömma och gå vidare från händelser som fått oss att bygga denna harm.

Det är faktiskt väldigt viktigt att ta itu med den harmen först, innan den biter oss i rumpan.

Man kan börja med att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt, och förlåta sig själv för att man tillåtit sin harm att ta plats.

Sedan kan det vara värt att förändra minnesbilden och försöka ställa sig i en position i den bilden som gör att man istället lär sig något bra för framtiden.

Det som har varit går ju inte att ändra på, bara hur vi förhåller oss till våra minnen går att förändra.

Det tror jag dessutom är ett hälsosammare val än att försöka glömma.

Mina bästa minnen värderar jag högt och faller tillbaka på för en stunds njutbar dagdrömmeri när jag finner det passande - både de minnen som härstammar från min dåtid och de jag planterar in i min framtid.

Jag tycker det är en fantastiskt rogivande känsla att ägna sig en stund till dagdrömmeri och kontemplation lite då och då, till skillnad från att förlägga min tid och energi till ånger och förebråelser.

Det jag vill minnas ska vara njutbart och inte tärande.