Det är inte viktigt hur gammal du är...det viktiga är HUR du är gammal.

I morse kl.5 när jag gick ut till min bil så regnade det.

Min pömsighet skakade hand med den fräscha luften som var lagom frisk, precis som känslan av vinden mot mitt ansikte.

Små droppar träffade mitt ansikte och jag log i mjugg för mig själv.

Under bilfärden mot mitt jobb så ökade både vinden och regnet i styrka succesivt.

Mina tankar drogs mot den förnimmelse som växte fram inom mig - en sorts hågkomst från regniga övningsdagar i kamouflagefärgad uniform.

Den förnimmelsen hade gjort besök hos mig förut, men då oftast med en känsla av saknad och melankoli.

Numera så bringar den mig ett hjärtligt leende på läpparna istället. Bra minnen blandat med tacksamhet över att inte längre behöva stå och leda stridsövningar, skjutövningar eller ens övningar i fältmässighet.

Vid lunchtid fick jag trots allt möjlighet att stå ute i regnet. I cirka 3,5h fick jag uppbära privilegiet som operatör över ett temperamentsfullt fenomen av en genuint mekanisk natur. Denna lilla "best" är placerad utomhus och är ständigt i behov av en övervakare när den används, eftersom den fördriver sin egen monotoni med jäkelskap.

Så, medan jag stod där i det uppfriskande regnet så uppenbarade sig en liten skrattretande insikt.

Jag kunde skönja det paradoxala i att jag återigen stod i en uniform, som dock är kamouflagets motsats d v s  neongul och försedd med massor av reflexer.

Jag stod återigen och förde ett sorts befäl i regn med mitt vapen i stående färdigsställning. Mitt vapen denna gång en båtshake istället för automatkarbin.

 - Mitt skratt dränktes av industribullret och min tillfälliga ensamhet.

De övriga operatörerna fortsätter nog förundras över min iver att ständigt anmäla mig som frivillig på den stationen...