Många människor verkar kunna hamna i obalans på grund av det tomrum bristen på andlighet skapar?
Jag tycker mig ana att många förväxlar andlighet med religion?

Jag har fått för mig att vi Svenskar är världsbäst på att tappa bort oss i den förväxlingen?

...men det finns de som har insett att religion inte är detsamma som andlighet. Jag vill förstå att andlighet ofta handlar om att skapa en motvikt till det radikala och reella, snarare än att skapa riktlinjer för ens tro. Jag är övertygad om att det är bland dem som inser skillnaden vi finner människor som till sist uppnår en sorts inre ro.

Jag har så länge jag kan komma ihåg förhållit mig något reserverad till de olika religioner jag hittills lärt känna.

I så många år har jag känt ett stort motstånd till religion utan att förstå varför och med en känsla av odefinierbar tomhet?

Nu när jag har börjat fått en sorts inre kontakt med mina egna definitioner, som skiljer mellan religion och mitt behov av andlighet, så har jag också återfunnit det utrymme min själ alltid har efterfrågat.

Jag tror på något bortom människan, men vill inte vara lika dramatisk, mystifierande, melodramatisk och regelsättande som de religiösa i mindre eller större grad förefaller att vara?

Jag vill bara låta min andlighet sträcka sig till en tro på grundläggande godhet, samt en tacksamhet med beundran till min existens och kärleken.

Trots att jag inte praktiserar någon religion så kan jag ändå tycka att ikonen Jesus verkar ha varit en synnerligen klarsynt kille för sin tid.

Samma ska gäller Mohammed, Moses och många andra så kallade "profeter".

Jag föredrar att betrakta dessa kända namn som tänkare av sin tid, med klokheter som sträcker sig ända in i vår tid.

Ungefär som Einstein, Curie m.fl fast inom områden som inte lika lätt kan beskrivas i ekvationer, formler och diagram.

För mig var Abraham, Josef, Moses, Johannes, Markus, Jesus, Mohammed....m.fl.  MÄNNISKOR och inget annat.

Klarsynta? Javisst!- men ändock "bara" människor.

Lika klarsynt tycker jag däremot inte att alla deras efterföljare verkar vara och ha varit?

Jag finner ingen mening med att tillbedja eller följa ceremonier skapade av människor, förutom som ett manipulativt verktyg att lugna och STYRA en omgivning som lider av ett överdrivet behov av ramverk i ett upplevt kaos.

Gud för mig representerar i första hand handling och gott exempel före ord. På något sätt så känns det som att många utövare av religion ser på det tvärtom - att ORDET är viktigare än handlingen och dess avsikt?

Allt från utbrytning inom en religion till direkta "religionskrig" mellan olika religioner förefaller vara en handling utifrån vems ORD som har tolkningsföreträde?

Helt absurt och meningslöst trams!

Alla så kallade "Heliga skrifter" är för mig uppenbarligen författade av människor, inte av Gud!

-Författad av MÄNNISKOR för MÄNNISKOR!

För mig så kan INGEN människa beskriva den enda rätta vägen till Gud - inte i Bibeln, Koranen, Toran eller någon annan så kallad helig skrift. Det är en snudd på komisk paradox att det skulle bara finnas en väg med denna globala mångfald av så kallade "enda rätta vägen till Gud" .

Eftersom religion endast beskriver en regel för att hitta EN väg till Gud så väljer jag att INTE vara religiös.

Jag väljer min egen väg till Gud, eftersom jag också väljer att tro att jag, och allt annat liv, är en avbild av Gud's avsikt och att alla människor har sin egen upplevelse av vad som är deras sanning.

Jag väljer att tro att Gud inte bryr sig om HUR jag tror utan på sin höjd ATT jag tror. I min tro eftersträvar jag kärlek, tilltro och hopp...till mig själv och min egen sanning i första hand!

Så här långt har mänsklighetens historia visat att människor är arroganta att fördöma andra människor hur de finner vägen till sin tro, sin Gud och sin andlighet och sin egen sanning - inte ATT man tror. 
Jag tycker det bara beskriver den banala, trångsynta, intoleranta och högfärdiga sidan av oss människor.

En människa som dömer sätter sin egen person lika högt som den Gud han/hon dyrkar.

Jag kan tycka att det borde rimligen vara så att den som pekar ut andra att hamna i Helvetet torde vara de första att hamna där själva då...eller?

Samma sak gäller för de som fördriver , öppet hatar, förespråkar/utför hämnd, straffar, mördar, våldtar eller på annat sätt trakasserar och avsiktligt skapar tragedier för andra människor - oavsett motiv!

Jag föredrar att intala mig själv att OM Gud har skapat livet av en god anledning, och med det satt allt liv som en avbild av sig själv - själva existenens i sig själv, ja då är var och en av oss en del av Gud.

Allt jag gör är därmed en handling av Gud och antingen för eller mot Gud.

Skadar jag en medmänniska så skadar jag således en annan del av Gud, d v s indirekt mig själv. Det är ytterst mitt eget val och mitt personliga ansvar som jag inte kan gömma mig från och inte på något sätt hänvisa bort från mig själv.

I mina handlingar strävar jag att följa denna "guiding line" - där jag lovar att jag ALDRIG kommer att ge efter för ett krav att hota, trakassera eller bruka våld i någon religons namn.

På den punkten så står jag med fasthet ovanför ALLA religioner och alla lättledda människor!

Jag är en soldat för rätten till min egen individuella andlighet och den godhet jag behöver ge för att få.

Jag förblir vid min post att värna för min rätt till min egen andlighet, och försvara mig mot religiösa åsiktskontrollanter i allmänhet och religiös fundamentalism i synnerhet.

Religionsfrihet i Svensk grundlag har fått ytterligare en dimension tydliggjord för min del.

Jag har genom den rätt att få välja min egen tro, och lika mycket rätt att kunna helt välja bort religion.