Jag har uppmärksammat en sak på sistone, något som legat framför mig länge utan att jag har reflekterat över det tidigare .

Jag är säkert inte ensam om att plötsligt höra det där tickandet från väggklockan som jag oftast aldrig hör eller tänker på. Ett tu tre så blir det så tydligt och är svårt att sluta höra.

På samma sätt har jag på sistone haft svårt att släppa taget om hur så många människor sätter sig i ett tredje-person-perspektiv när känslor och upplevelser uttrycks öppet.

Är det kanske vårt omedvetna sätt att skydda oss från obehag och ansvar för oss själva, våra tankar, våra gärningar och känslor?

Så ofta hör jag i intervjuer i media och i vardagliga "fikarumssamtal" hur många människor undviker ordet Jag och istället använder Man:

"Nå, hur kändes du det när ni aldrig lyckades spräcka nollan på motståndarna, trots ert spelöverläge?"

"Man kände ju en stor frustration förståss och man undrade ju varför bollen aldrig vill stanna vid fötterna"

Jag tror på vårt undermedvetna och dess förmåga att snappa upp vårt språkbruk.
Jag tror också på kraften i att ta ansvar, på ett positivt sätt, och komma åt både känsla av kontroll och stolt styrka av att stå för det jag säger.

Prova själv!

Känn skillnaden när du byter ut ordet man till ordet Jag i de sammanhang du uttrycker dig själv och det du står för.

Jag känner i varje fall en större närhet till mig själv och blir genast kraftfullare i mina uttryck när jag slutar "gömma mig" bakom man och istället stolt och fast står för vad JAG tycker och känner.

Sjysst, inte bäst  men ok.