Jag får ju bara en relativt kort stund.
Det är upp till mig att göra det bästa av den stunden - vilken stund det än är.

De och det som försvinner från mig gör det mest troligt ändå - jag kan inte göra något åt den saken när det ändå fort nog tillhör mitt förflutna.
Så, alltså är det inte heller min sak att försöka bromsa det oundvikliga.

Jag har bestämt att min uppgift i livet är att göra åt det jag KAN - det mest elementära först, vilket är att njuta av varje andetag, sedan att dricka och äta för att hålla mig vid liv så att jag klarar av att älska.
 
Jag strävar efter att älska mig själv först för att bättre kunna älska resten av världen och livet.

Att försöka att göra det i omvända, att älska mig själv sist, kommer bara få mig att förlora mig själv i ett evigt sökande efter andras kärlek.

Vad blir då min mening egentligen?