Jag har svårt att förstå vad djup och smart behöver innebära?
"Jag tänker alltså finns jag" - det kanske räcker, vad vet jag?

Om jag tänker tankar som andra redan har tänkt är jag ju inte smartare egentligen, utan möjligtvis snabbare att uttrycka dem?...eller t o m modigare ATT uttrycka dem?

Jag levererar ju bara redan kända sanningar egentligen, vilket i sig skulle kunna räknas som olaglig fildelning, bara STIM och Antipiratbyrån fick mandat att bekymra sig i frågan.

Nu använder jag ju mina egna ord för att uttrycka mig, vilket kanske är min räddning från att bli stämd upp till öronen, i en tid då pengar för upphovsrätt verkar mer viktigt än spridningen av kultur och känslor förknippad med detsamma?

Det är bra med stora egon (så länge de inte drar ned andras egon) och där äger var och en av oss själva definitionen av vårt eget och andras ego.

Det är kusligt egentligen, men vi kan var och en komma att inse att vissa

s k sociala spelregler inte behöver påverka våra framgångar i livet.

Åsidosätt t ex Jantelagen så har du vunnit massor i ditt liv, utan att förstöra för någon annan.

Alla kan nämligen få vara så stora de vill om de bara vill.

Jantelagen är till för att hålla alla lika små i livet och bygger i grunden på harmfull missunsamhet.

Inget som skapar något gott alltså.

Olika åsikter är vad de är - olika, inte felaktiga

Hörde på radion en programledare som var tacksam för sin egenhet att spara ALLA kvitton. Hans hem är överfullt av kvitton, men nyligen kunde han lämna tillbaka ett par skor som gick sönder snabbt, eftersom han hade kvar kvittot uppenbarligen.

Man kan alltså antingen vara säkerhetstänkande och spara en helsickes massa kvitton som eventuellt leder till att man kanske någon gång får tillbaka lite pengar för ett par trasiga skor.

...ELLER så kan man träna sig på att hitta bra kvalitet och acceptera lite svinn, för att slippa ägna tid och energi på kvittosamlande och oron för att bli blåst.

Tja, jag funderar över hur olika vi sätter våra perspektiv och lägger upp våra liv?

I livet går det ju inte att träna sig för varje situation, men det går absolut att bestämma sig för vad och vart man vill.

Ett felaktigt beslut är ju enklare att styra upp och rätta till längs vägen och beslutet pekar åtminstone ut en riktning för mig att sträva mot.

Så, att agera eller parera, det är frågan?

Ha ha ha!

Så där kanske jag skulle lära mig att coacha?  ;)

A U.S Marine squad was marching north of Fallujah when they came upon an Iraqi insurgent, badly injured and unconscious.

On the opposite side of  the road was an American Marine in a similar but less serious state. 

The  Marine was conscious and alert and as first aid was given to both men, the squad  leader asked the injured Marine what had happened.

The  Marine reported, "I was heavily armed and moving north along the highway here,  and coming south was a heavily armed insurgent."

"We saw each other and  both took cover in the ditches along the road. I yelled to him that Saddam Hussein was a miserable, lowlife scum bag who got what he deserved, "and he yelled back that" Ted Kennedy is a fat, good-for-nothing, left wing liberal drunk who doesn't know how to drive."
 
"So I said that Osama Bin Ladin dresses and acts like a frigid, mean-spirited lesbian!" 
He retaliated by yelling, "Oh yeah? Well, so does Hillary Clinton!"
 
 "And, there we were, in the middle of the road, shaking hands, when a truck hit us."

Vår dåtid skapas ständigt.

När vi sorterar minnena av vår dåtid så ger vi dem ett värde som antingen hjälper eller stjälper oss i vår nutid.

När vi använder våra minnen som en lärdom att utvecklas eller för att njuta så hjälper de och stärker oss.

När vi bygger harm eller inte lär oss av minnena så begränsar de och tär på oss istället.

Bara en liten uns missunsamhet, rättvisepatos, ilska eller förebråelse stjäl energi från oss i vårt nu.

Det betyder däremot inte att vi mår bra av att försöka glömma och gå vidare från händelser som fått oss att bygga denna harm.

Det är faktiskt väldigt viktigt att ta itu med den harmen först, innan den biter oss i rumpan.

Man kan börja med att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt, och förlåta sig själv för att man tillåtit sin harm att ta plats.

Sedan kan det vara värt att förändra minnesbilden och försöka ställa sig i en position i den bilden som gör att man istället lär sig något bra för framtiden.

Det som har varit går ju inte att ändra på, bara hur vi förhåller oss till våra minnen går att förändra.

Det tror jag dessutom är ett hälsosammare val än att försöka glömma.

Mina bästa minnen värderar jag högt och faller tillbaka på för en stunds njutbar dagdrömmeri när jag finner det passande - både de minnen som härstammar från min dåtid och de jag planterar in i min framtid.

Jag tycker det är en fantastiskt rogivande känsla att ägna sig en stund till dagdrömmeri och kontemplation lite då och då, till skillnad från att förlägga min tid och energi till ånger och förebråelser.

Det jag vill minnas ska vara njutbart och inte tärande.