Idag bestämde jag mig för att ta vårens första löpsteg.

Ett alldeles perfekt tillfälle nu när jag var ledig och utvilad samt gångvägarna i princip snöfria.

Till min förtjusning så upptäckte jag att jag kunde få på mig de löparkläder jag inte fick plats i förra sommaren.

Jag tyckte jag såg riktigt snabb ut i spegeln innan jag gav mig ut på min lilla premiärrunda.

Men så inträffade det dråpliga!

Jag möter två damer som uppenbarligen inte hade tid att maka på sig på gångvägen eftersom de var fullt fokuserade på att konversera med varandra.

Det får jag ju anta är en precis lika fullgod ursäkt som att bli befriad från ansvar vid bilkrock om man bara påvisar att man var upptagen med att lyssna på bilradion...eller?

Nå, käck som jag lurar mig själv att tro att jag är så siktar jag snabbt till vänster om detta ytupptagande par i damer för att undvika att störa dem. Jag hinner förvisso uppfatta ett lite flak av snö&is och tänker särskilt på att dra ned längden på löpstegen något för att inte halka där.

Det jag inte hade räknat med var att det relativt tjocka isflaket hade tinat underifrån, varvid dess yttersta bit knäcks när min högra fot sätts ned på den.

Min fot halkar inte utan viker sig istället pga vinkeln den brutna isbiten skapar.

Jag faller som en fura rakt ned på den grusade asfalten.

DÅ uppmärksammar faktiskt damerna mig...nåja, lite försent kan tyckas, ha ha!

Så, resterande delen av joggningen blir inte fullt så njutbar som jag hade planerat - värkande och svullen fotled på ena sidan och svidande skrapsår på andra sidan.

Tro inte att jag avvek från min målsättning för det - 30 minuters jogging skulle jag minst göra och det blev ändå 35!

På något konstigt sätt så är jag rätt nöjd ändå.

När jag summerar dagen så påminner min kropp mitt medvetande om att det känns mysigt, inte minst för att jag unnade den ett välgörande varmt Myrten-skumbad efter joggingturen samt plåstrande om skrapsåren ordentligt med kompress och plåster.

Jag tänker (och det svider lite) alltså finns jag.