Inte alla når lika långt som Susan Boyle i jakten på sina drömmar.

Men att ge upp innan man ens har provat och att aldrig få veta hur långt man kunde komma...bara för rädslan att misslyckas?

Tänk vad många talanger som gett upp i förtid och så många drömmar som inte jagats bara för denna rädsla för vad man ska upptäcka längs vägen.

Det är ju heller inget misslyckande att inte nå så långt man strävat efter, utan snarare så har man då lyckats finna gränsen för sin förmåga.

Många är dem som inte ens har försökt att hitta dit och minst lika många har alltså fel uppfattning av vad de egentligen klarar av.

I det militära sa vi att vi fick våra värnpliktiga att prestera deras verkliga 100 procenten av sin förmåga. Inte de 50% de sjäva trodde var deras max och inte heller de 10% deras mammor trodde var max.

Utgångspunkten var att när man var helt slut och trodde man inte kunde ge mer så var egentligen bara 50% av ens max uppnått.

Sant eller inte, men med en sådan inställning så kommer man i varje fall längre än man någonsin trott.

Det gäller inte bara fysiska prestationer utan också för de mentala.

Färgar en sådan inställning ens strävan att uppnå sina mål och drömmar så kommer man åtminstone komma längre och uppnå mer i sitt liv än då man inte ens har försökt.

En liten detalj bara - kom ihåg att njuta av resan mot drömmen, för det är minst lika viktigt som att nå fram.  ;)