Be inte om det du inte vill ha

Precis så är det och jag har återigen fått kvitto på hur onödigt slöseri med tid och energi det är att oroa sig.

Samtidigt så känns det ganska bra att jag fortfarande har massor kvar att lära mig själv om mig själv.

Om jag aldrig hade några situationer i livet som jag behöver lära mig av - tänk vad sömnigt och intetsägande livet skulle bli då, ha ha!

Hur som helst så leder inte branden på sågverket till min uppsägning - inte ännu i varje fall.

Fram till något sådant mot förmodan skulle hända så fortsätter jag uppskatta jobbet jag faktiskt har. Därmed kan jag också fortsätta träna mig på att inte oroa mig för att förlora det.

Dessutom så kör skiftesledaren så hårt med mig i min upplärning till virkessorterare som jag önskar, och därför finns det inte heller så mycket tid för eftertanke just nu.

Ingen pardon, utan pang på rödbetan bara - learning the hard way, without any painkillers, just as I prefer it   ;)

Ganska trevlig svensk produktion faktiskt.

hmmm, är jag 20 år igen månntro, ha ha!

Inte alla når lika långt som Susan Boyle i jakten på sina drömmar.

Men att ge upp innan man ens har provat och att aldrig få veta hur långt man kunde komma...bara för rädslan att misslyckas?

Tänk vad många talanger som gett upp i förtid och så många drömmar som inte jagats bara för denna rädsla för vad man ska upptäcka längs vägen.

Det är ju heller inget misslyckande att inte nå så långt man strävat efter, utan snarare så har man då lyckats finna gränsen för sin förmåga.

Många är dem som inte ens har försökt att hitta dit och minst lika många har alltså fel uppfattning av vad de egentligen klarar av.

I det militära sa vi att vi fick våra värnpliktiga att prestera deras verkliga 100 procenten av sin förmåga. Inte de 50% de sjäva trodde var deras max och inte heller de 10% deras mammor trodde var max.

Utgångspunkten var att när man var helt slut och trodde man inte kunde ge mer så var egentligen bara 50% av ens max uppnått.

Sant eller inte, men med en sådan inställning så kommer man i varje fall längre än man någonsin trott.

Det gäller inte bara fysiska prestationer utan också för de mentala.

Färgar en sådan inställning ens strävan att uppnå sina mål och drömmar så kommer man åtminstone komma längre och uppnå mer i sitt liv än då man inte ens har försökt.

En liten detalj bara - kom ihåg att njuta av resan mot drömmen, för det är minst lika viktigt som att nå fram.  ;)

Tja, livet måste vara rätt okej för de flesta jag möter då det största samtalsämnet just nu verkar handla om värmen, solen och vinterdäck eller inte?

Tidningarnas mantran om finanskris har nått en punkt där färre lösnummerköpare än det är lönsamt bryr sig, så de istället desperat klänger sig fast vid krystade "Robinson-skandaler".

Och hur kan ju livet te sig svårt när solen skiner om dagarna, fåglarna kvittrar på mornarna och dygnet blir längre?

Till och med de som försöker frottera sig i elände får svårt att skapa sig övertygande anledningar när solstrålarna och värmen så förföriskt sätter sprutt på glädje- och kärlekshormonerna.

Det är så här jag vill att våren skall vara, trots den framtöade hundskiten vissa hundägare så omsorgsfullt har lämnat till omvärlden (host-uörk!), och jag sträcker ut armarna med djupa andetag av välbehag i den (relativt) fräscha vårluften!

Nu har jag precis fått en tidsbegränsad heltidsanställning på sågen och har följdaktligen avanmält mig som arbetslös till sista augusti.

...och nu så händer detta:

Sågen brinner!

Nå, det ordnar sig nog och blir bra till slut och blir det inte bra så är det inte slut... HA, HA!

Intressant musik....hmmm

En tobaksanvändare kan säga Jag vill verkligen sluta men menar oftast Jag önskar att tobaken inte förgiftade mig.

En tobaksanvändare kan säga Jag drar i mig ganska lite nuförtiden och använder mest bara light men glömmer att avsluta meningen med det underförstådda så nu är det lugnt att jag ökar intaget igen.

En tobaksanvändare kan bekymmersamt säga Jag fixar inte abstinensen utan väljer hellre vägen mot den kvalfyllda död i KOL eller lungcancer som troligen väntar med en avvärjande känsla av immunitet.

En tobaksanvändare kan säga Jag kan sluta när jag vill men lägger ändå inte märke till att en ny cigarett är tänd i mungipan, eftersom beteendet sitter så djupt inrotat att medvetandet inte ens registrerar detta.

Alla liknande föreställningar är bara olika sätt att vara falsk mot sig själv genom att mixtra med sin egen självbild för att den inte ska kännas alltför obekväm.

Många blir förbannade när de blir påkomna i sin falska självbild, andra ignorerar det och en del fattar inte bättre.

Lämpligt kan vara att först och främst acceptera att man faktiskt brukar tobak.

Kan man erkänna det för sig själv (och andra) så skapar man en ärligare utgångspunkt. Man är fortfarande fri att sedan att njuta av sitt tobakbruk fullt ut om man vill och slipper samtidigt leva med sin förnekelse. Bara att vara ärlig mot sig själv och njuta minskar antagligen risken för allvarliga sjukdomar något och ökar beslutsamheten om att leva ett bra liv, även om det kanske blir kortare än det kunnat ha blivit utan tobaken.

Vill man verkligen sluta med tobak så vill man inte sluta med tobak utan man vill egentligen bli fri från giftet som förleder en att tro den är ens vän. Vi vet ju ändå med förståndet att den i själva verket är en manipulativ j--la mördare, men behöver hjälp att föstå det känslomässigt också.

I meningsuppbyggnaden "sluta med" gömmer vi dessutom ett illfult litet ankare i form av saknad, i motsats till "befria sig från" som bara är befriande.

Jag befriade mig själv hösten 2006 efter 26 års fångenskap och mitt liv HAR blivit bättre.